Men hunden går fint

Men det går åtminstone bra med hunden. Det kanske blir så, att det man fokuserar på blir bra. Nu när jag fokuserar på hunden blir hon bra. Tänk om det faktiskt är så enkelt. Sen Patrick råkade ut för det där så är hunden bättre.
Det var faktiskt kuratorn på sjukhuset som sa åt mig att inte avboka hundkursen. Jag tyckte det var för tätt inpå. Jag ville sitta kvar på sjukhuset i all evighet.
-Det har ju bara gått en vecka.
-Du ska göra nåt för dig själv också. Det är bra för dig att komma härifrån och göra nåt som är kul.
-Men hon är ju så jobbig, det blir liksom inte kul. Hon kommer att äta upp alla andra hundar och sen måste vi skjuta henne.
-Det är normalt att ha katastroftankar om allt efter en sån här händelse. Jag tycker du ska gå dit. Säg att du har problem med henne och håll dig på avstånd. (kul när kuratorn själv har haft stor-stökig-hund och stöttar) Du behöver tänka på nåt annat nån timme. Det är du värd.
-Ja jag lär ju inte kunna tänka på nåt annat, för då lär hon ju äta upp nån.
Så jag gick på den kursen, grät på vägen dit och tänkte nu jävlar ska den där hundjäveln funka. Vi kan inte bli av med henne också. Och det var här hundtränaren sa att hon hade potential. Min lilla hund, kunde bli en fin tävlingshund. Jag skärpte till mig och hon fattade att det var allvar, nåt lossnade.

Idag igen. Vi ramlade in på en spårkurs.
-Nånting måste vi ju göra med odjuren. sa min kompis som också har stor-stökig-hund, nånting som gör dom trötta!
Så vi åkte dit, vad har vi att förlora liksom…

Och kan ni tänka er: Nikiita hade alla rätt på spårkursen! Yey! Hon tog spåret på en gång. Jag är ju så jävla bra!!
-Men vad ska jag göra nudå?
-Nejnej! Gör inget! Hon gör allt rätt.
-Ok. Men det var ju lite tråkigt.
-Stör inte henne nu. Var tyst. Låt henne jobba.
Just ja, det var ju skitviktigt att man skulle vara tyst. Fan också.
-Men nudå? Nu går hon ju fel?
-Nejnej, låt henne vara! Hon gör rätt. Du måste ju va tyst.
Visst fan. Hon gör alla rätt och jag gastar omkring, skit också. Stackars hundjäkel.

Liten flagga för att visa vart spåret börjar.

Personspår innebär att man går en sträcka någonstans utan hund och att hunden sen med nosen i backen ska hitta vart man har gått, jag går alltså bakom hunden och ska försöka att inte störa…
Vi la ut ett spår med köttbullar på öppet fält. Man går små steg och lägger en smula köttbulle i varje steg, sen lägger man vartannat steg och sen var fjärde och sen lägger man en liten hög med köttbullar som mål. Det är så man lär in det. Man vill undvika att hunden tar upp vittring från luften och därför låter man gärna spåret vila 1 h, för då flyger doften bort. Det är på nåt sätt viktigt att nosen är nere i backen hela tiden, fast jag har glömt bort varför. Jaja, det viktigaste är ju att min fantastiska hund gjorde alla rätt.
När man sen tävlar i spår ser det lite annorlunda ut, hunden måste tex markera trästavar som hundföraren plockar upp och ger till domaren i slutet. Och på mer avancerad nivå är det naturpinnar eller likn som någon har tagit på som hunden markerar. Så hunden känner att någon har tagit i en viss kotte några timmar tidigare. Helt magiskt ju.
Vi fick med oss trästavar hem som vi ska öva med. NikiiTa vill ju helst bita på dom, så vi ska öva på att hon lägger sig så fort hon ser en stav. Det kommer ju gå så fint, för hon är ju så jävla smart. Heja henne.

För Spårkurser eller andra hundkurser, se:

http://hundtjansten.se/

3 thoughts on “Men hunden går fint

  • 15 maj, 2017 at 21:37
    Permalink

    Åå, får mig nästan att ångra att vi aldrig prövade agility. För det är väl så med hundar (som med människor), att de är lyckligast när de har något att göra, när de måste jobba lite, när de får vara aktiva.

    Reply
    • 15 maj, 2017 at 22:39
      Permalink

      Ja precis, de gillar ju att jobba. Du får köra det med nästa hund ?

      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.