Ursviks ultra 2015

Det är ju lite coolt att springa ett lopp mitt i natten. Och att det går på den tuffaste av ursviks motionsområdets slingor: Ursviks Extreme, det är ju coolt. 15km rå terränglöpning ute i mörka skogen. Grymt kuperat. Härligt coolt! Det finns inga vätskekontroller längs banan, också lite coolt. Man måste springa med pannlampa annars ser man inte reflexerna, coolt. De har dragit om banan lite. Coolt, spännande! 

 
Jag startar 03.24, i stafetten som tredje dam av fem i ett tjejlag.
Men vilka reflexer skulle man följa? De röda eller de vita? Skitfan!
Det är kallt. -8 grader. Så kallt har det liksom inte varit på hela vintern. Fuck.
Min vätskeryggsäck fryser direkt. Skönt att springa med 1,5kg is på ryggen. Skitcoolt. Jag fokuserar på bastun som fanns i omklädningsrummet och drömmer mig bort en stund helt ensam i den mörka skogen. Åtminstone har jag ju bra sken från pannlampan. Lite mysigt sådär.
Lampan slocknar kl. 04.14. Becksvart. Va fan! Tur jag har mobilen att lysa med. kl. 04.22 
dör mobilen köld-döden. Fuck. FUCK! Stoppar mobilen innanför byxorna, den klistrar fast i svetten. Tina upp nu för fan!! För den som undrar om det kanske är lite, liiiite ljust i skogen ändå sådär på morgonkvisten eller om det inte ändå är lite elljusspår eller lite månljus eller nåt annat fucking ljus nånstans, så kan jag ju säga NEJ, det är det icke. Det är garderobs-mörkt. Alltså med stängd dörr. Efter lite fipplande med iskalla händer får jag igång nödlampa-skenet på pannlampan. Ja! Vad skönt! Jag ser mina fötter. Nästan. Vad fan gör jag nu? Vart springer jag? Om jag lyser väldigt nära träden så lär jag ju se nån reflex eller? Vad händer om jag springer bort mig i skogen? När kommer dom och letar efter mig liksom? Sa jag att det var åtta minus…

Men där, äntligen! Ett ljussken bakom mig. Sakta kommer han ikapp. -hej! Jag hänger på dig, jag ser ingenting! -haha, har lampan lagt av? Det är kylan.. Säger han och lunkar vidare med mig i släptåg. Han är inne på sitt tredje varv och springer alldeles lagomt för mig och mitt första varv. Fler kommer ikapp och springer om. En lägger sig bakom och lyser. Så nu är jag ju nästan lite bortskämd. Lyse både framåt och bakåt. Meeeeen vilka backar! Lidingö ta dig i backen, det här var ju inte nådigt. Med is på och lite snö, mitt i mars.

Men snart börjar trädens konturer bli synliga mot den mörka himlen och marken ser grå ut och snön knastrar på grusvägen och hoppet om att snart få sitta i en bastu återkommer. Nu äntligen sista backen! Tänker jag lite för högt. 

-nä det här är inte den sista!

-men näst sista väl? 

-nja inte riktigt. 

Men va fan! Jag har ju ont ju. Sämsta tiden av stafettdeltagarna. Men jag överlevde och kom i mål och fick bada bastu. Och nästa år springer vi minst tre varv, eller?

  

  

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.