Camino de Santiago, dag två

Camino del Norte, de la costa

Brev hem

Hej älskling, jag vet du vad, imorse gick jag och grinade igen. Längtade hem. Tänkte jag skiter nog i det här och åker hem. Jätteäckligt härbärge, ingen frukost, allt är stängt på stan och jag var ensam.

San Sebastian in the morning

Jag var i och för sig glad först, det var mörkt och jag var uppe bland de första. Men sen gick jag genom en slumrande stad, det började smådugga och städmaskinerna skvätte vatten på mina kängor. Så jag började grina istället. Jag kom på att jag kommer få vandra själv nu, de andra ville inte gå iväg så tidigt och jag kände mig plötsligt så ensam. Och det är klart, jag är ju ensam också. Det var ju det som var meningen med alltihopa, att jag skulle få tid för mig själv, men nu har jag ångrat mig. Kan inte du komma hit? Jag har ingen lust att prata med folk hela tiden.
De som jag gick med igår, ville ta det lugnare. Men jag fattar inte, hurdå lugnare? Leden är ju 850 km lång, den kommer ju aldrig att ta slut. Jag gick 26 km igår. Det är ju ett piss i havet. jag vet inte hur jag tänkte när jag sa att jag skulle ”pilgrimsvandra i Spanien i jättejättemånga mil” Vilken bra idé! Jag tror ju inte ens på gud. Helvete. Och hur roligt är det egentligen att gå omkring i en stad i regnet? Jo det kan jag tala om för dig att det är också jätte jättetråkigt.

Och sen gör mina fötter gör ont redan, vad är det här? Hur ska det gå liksom? Jag ska göra nån jäkla pensionärsvandring för att få ett diplom och sen vad? Jag vet inte ens vad det där diplomet betyder.

Det regnar så små, små droppar, de är så små att de går rätt igenom min regnjacka. Jag är blöt inifrån och ut. Allt är blött. Det rinner längs med armarna och plötsligt är det skönt att vara själv, inte behöva prata om hur blött regnet är, anpassa sin hastighet eller diskutera om man ska ta paus. Jag tänker inte säga till någon hur långt jag går. Det här är min Camino och min utmaning och jag får gå hur jag vill.

Jag går in på en bar, beställer en kaffe, tar av min jacka, tittar på mina blöta armar, skakar av regnet lite. Jag torkar mig med några av de där servetterna som står på bordet i en behållare, jag tror inte de är till för att suga upp vatten, i vilket fall som helst är de skitdåliga på det. Jag dricker upp mitt kaffe (som är jättestark, måste googla latte, sånt här kan man ju inte dricka) packar ihop, glömmer att gå på toa, kommer på det när jag är några kilometer ifrån. Men vet du vad? Det skulle inte ens göra någon skillnad om jag kissade på mig eller inte, så jävla blöt är jag. och plötsligt börjar jag skratta.

Jag kommer inte hem idag, men kanske imorgon.
Älskar dig. saknar er, ses snart!

8 thoughts on “Camino de Santiago, dag två

  • 13 augusti, 2018 at 18:53
    Permalink

    Men så vackra bilder! Härliga att njuta av, här i den torra, mysiga men ack så tråkiga Svensson-soffan… Ska också lägga mog kl 21 ikväll, i ren sympati. Heja dig! Kram

    Reply
    • 13 augusti, 2018 at 22:11
      Permalink

      Tack för sympati-sovningen. 😘❤️ Kram

      Reply
  • 12 augusti, 2018 at 08:44
    Permalink

    Heja dig, du kommer bli blöt och torr, blöt igen…. Torr igen!Du kommer klara det för du är stark. Många kramar ❤️

    Reply
    • 12 augusti, 2018 at 21:39
      Permalink

      Jo så blir det nog. Kram tillbaka! 😘😘❤️

      Reply
  • 11 augusti, 2018 at 22:15
    Permalink

    Det är klart att det känns jobbigt i början! Såklart! Det måste vara så! Det blir bättte efter en vecka, lovar! 💕 Du är stark och jättebra! Typ grymmast! Kram 🤗🤗🤗

    Reply
  • 11 augusti, 2018 at 20:43
    Permalink

    Om bara några veckor är du hemma igen! Vi saknar dig massor! Jag saknar dig massor! Puss!

    Reply
    • 11 augusti, 2018 at 22:39
      Permalink

      Saknar dig så jävla mycket ❤️❤️❤️

      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *