Camino Primitivo, tror du på gud?

OM ens förväntningar inte möter verkligheten, då slår det till. Hårt.

vägen tar aldrig slut

Så ha inga förväntningar då då, lätt som en plätt.

Det blev inte som jag hade tänkt.

En av mina förväntningar var att man blev starkare. Att man skulle träna upp sig under tiden som man gick. En del går ju för för fan från sitt skrivbordsjobb direkt till Santiago, och lyckas fint. Utan att träna innan. Utan att ens gå in sina jävla skor före. O jag, som gick från 1 mils dagliga hundpromenader med ryggsäck i förväg, jag går sönder. Det borde jag inte. Orättvist.

Det var väl det jag visste. Att träna lönar sig sällan.

Jag fattar inte. Jag tänkte att detta skulle blir en inre vandring. Inte tekniskt utmanande eller fysisk. Den skulle bli enkel. En pensionärsvandring för sjutton! Ja, du hör ju, jag hade massa förväntningar. Eller okej, fördomar.

En pilgrimsvandring för en som inte tror på gud. Man behöver inte tro på gud för att vandra och uppleva och gå inåt. Och så händer det här:  Med bara fyra dagar kvar börjar det andra benet göra ont. Alltså på riktigt, det här är inte kul.

Benet gör inte lite sådär pip-o-gnäll-ont, utan det känns som om nåt har gått av. Helvetter. Vi stannar vid en kiosk, eller ja det är väl en lada som ger bort dricka. Det vill säga, du får betala vad du vill. Jag börjar tro att det är ett smart sätt att slippa skatt, med alla dessa donativo-ställena (eftersom de, de facto, inte måste betala skatt) eller är jag bara cynisk nu? Men jag vill i vilket fall som helst inte ha läsk, utan is. Hon har inget is som man kan äta. Jag vill inte äta, utan lägga på benet. Åh herregud, min spanska är inte skitbra heller, jag fattar. Men just rub it in.

En tysk tonåring gnäller på sin far, för att det inte finns Cola Zero. Hon viftar med armarna i luften och han säger åt henne att lugna ner sig. Sen säger han hej till mig och då blir hon ännu mer irriterad och skriker åt honom att han sk alåta blir att prata tyska med hela världen det är många som inte kan tyska faktiskt och sen tar hon sin ryggsäck och går vidare. Själv! (Men hennes syster skyndar efter.)

Hennes pappa berättar för mig att de går varje år. Men nu är nog snart lederna slut och kanske viljan, han skrattar. Han har gått sju olika Caminos, med sina döttrar. De är 15 och 17 år. Jag berättar om mina barn och att vi har bokat in att vandra en sträcka på höstlovet och att vi gick där förra året och att de också gnällde och det känns skönt att inte tänka på mitt onda ben ett slag.

Jag får en påse kontaminerad is (-icke ätbar!!! -Jaja!!). Jag rycker till när isen nuddar benet. Det gör ont, kylan alltså. Jag vet inte hur jag ska göra nu. Tar en värktablett till och kisar i solen. Vi hade åtminstone tur med vädret! säger jag och skrattar. Ingen kan den referensen. Jag har inte sett någon annan svensk på hela tiden, inte ens någon från Skandinavien. De vandrar säkert i vackra fjällen och skiter i spanska asfaltsvägar. Ja, ok, man drog väl kortaste strået. Men åtminstone kan jag få gratis is serverat på vägen och kaffe. Jag tittar på min kompis. Hon äter en glass. Och glass.

-I don´t know. Är det enda jag får fram, innan tårarna trillar. Åh herregud. Men hon förstår precis. Efter några dagar ihop på caminon, behöver vi inte prata längre.

-I´ll take your backpack. säger min vän.

-What? Nej, det går inte.

-No discussion. NO discussion! Och så går hon iväg med min ryggsäck. Men vänta!

Hon hade skickat sitt bagage med Taxi-Camino idag och därför kunde hon ta min väska sista biten. (Taxi-camino hämtar din ryggsäck på vandrarhemmet och skjutsar det till det vandrarhemmet som du skrivit på ett kuvert som du hängt på din ryggsäck. Inne i kuvertet har du lagt fem euro. De kör hela vägen. Varje dag.)

Jag hänger mig på stavarna och jag går långsamt efter henne. Jag mår piss och gråter. Inte bara av smärtan utan också av förnedringen att inte kunna bära min ryggsäck. Åh herregud jag är så patetisk. Vem tror jag att jag är? Nån jävla wonder-woman eller? Jag är ju snarare som en sån där gammal medelålders morsa som åker golfbil. Jag fuskspelar. Det är ju ingen sport om man inte bär sin bag. Jag är ingen pilgrim. Så nu är det sagt. Nu vet alla. De ser ju det. Jag behöver inte ens säga det.

Jag tror inte på gud. Men smärtan är verklig. Är det lidandet som ger upplysning?

What? min vän ser undrande på mig. Svenska talar hon ju då inte.

-I don´t believe in God. And I didn´t think there where people who did. I mean I knew there where churches and stuff, but I didn´t thought that they believe in it like for real, you know, like… It´s a fairytail. It scares me.

-I know.

-Äsch jag är bara sur. Och less och trött. Jag är så trött.

-It gives hope.

-Yeah, maybe.

Vi gick tysta vidare. Vi är två européer som inte blev uppfostrade in i en tro. Två medelålders kvinnor som aldrig har biktat sig. Vi går knappt in i kyrkor och om vi gör det, är det som att gå omkring i ett museum. Ibland finns här en trevlig energi, men oftast finns obehagliga, dammiga statyer som vittnar om någon slags skrämselpropaganda. En overklig svunnen värld. Jag gråter och är rädd. Vi är utan skuld i en värld där man tror att synder går att bikta bort. Så vi har inte med oss tighta kortbyxor och ler sällan mot medelålders män.

Jag tänker på smärtan, för varje steg. Jag får upp minnen. Överhuvudtaget tänker man mycket på gamla saker när man går den här vägen. Saker som inte riktigt är uppklarade kanske? Jag vet inte. Efter min första förlossning, kunde jag inte gå så bra heller. Jag hade så jävla ont. I flera år. Varje natt gick jag upp. Läkaren ville spruta kortison i mina kotor, men jag sa nej. Jag var bara 24 år. Jag vet vad kortisonet gjorde med hästarnas leder. Och hästar var mitt liv. Jag fick lämna bort min häst till någon annan eftersom jag hade så ont. Helvete det där hade jag inte tänkt på, på ett tag.

-Jag måste ha vin när vi kommer fram.

-Alla måste ha vin när de kommer fram.

-Så sant. Så sant.

Idag skulle vi till Ferreira och ett vegetariskt albergue (vandrarhem för pilgrimer). Äntligen lite normal mat!

Det är fler folk på vägen nu, hela Camino Primitivo är belamrad med pilgrimer nu när det är mindre än 100 km kvar. Många går bara de sista 100km, från Lugo. Det är det minsta man måste gå, enligt kyrkan, för att få ett diplom, ett compostela i Santiago.

Alla som går här, har nåt att bearbeta, även de som inte vet varför de är här. Men jag vet vad jag behöver bearbeta. Och hade jag bara inte haft så jävla ont, hade jag kanske kunnat tänka på det.

Och då inser jag. Och gråter. Helvete vad dum jag är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.