Dag 11, hemgång. Plötsligt hjärtstopp på ett lopp

Onsdag 22/3 2017 del 10 Danderyds sjukhus

Hemgång. Du ser annorlunda ut i dina vanliga kläder. Shit vad smal du blivit, omkring 7 kg ner på 11 dagar. Du är nöjd. Kanske lite väl nöjd. Viktnedgången är ju inte jätteviktig just nu känner jag. Antagligen kommer du ju ändå gå upp allt när du slutar äta sjukhusmat.
-Då får jag ju lägga in mig igen då.
-Skit på dig, det kan du fetglömma. Då kommer jag iaf inte och hälsar på.
-Nä du har rätt, jag är jättetrött på sjukhusmat, no offense, säger du till läkaren.
-Det är lugnt, han skrattar. Jag har skickat elektroniska recept, som du kan hämta ut här nere på sjukhusapoteket. Jag skulle rekommendera att hämta dom här, för då vet du att allt finns, säger läkaren.
Det är så konstigt, nu har vi bott här ett tag, på nåns jobb liksom och nu ska vi flytta och så ses vi aldrig mer. Och så har man varit så nära och dom har varit så nära dig. Dom har ju typ sett din snopp. Eller det kanske är därför det är förstört, det skulle ju vara lite konstigt om alla dom kom hem på middag.
Sista läkarsamtalet avklarat, krama alla sjuksköterskor och säga hejdå.
Halvvägs ute på parkeringen kommer vi på att vi inte har hämtat ut nåt.
-Sätt dig här och vänta, så springer jag och hämtar din plånbok i bilen. Den har legat där sen loppet. Ingen har kollat leg på dig sen du kom in på sjukhuset. Vad konstigt. Jag lämnar dig på en parkbänk utanför sjukhuset. Du ser blek ut och lyssnar på fåglarna. Hur ska det här gå?
Apoteket på sjukhuset
-Du är inte ansluten, nähä. Ja ibland får vi hit någon som inte finns i systemet, det är ju ovanligt, men det händer ju nån gång om året. Du vill att jag ska ansluta dig? Så att du kan ta ut dina elektroniska recept?
Du nickar. Jag sätter mig ner och väntar. Damen bredvid mig förklarar: Ja jag måste lägga fram tabletterna till middagen, annars glömmer han att ta dom. Hon ler mot en gubbe lite längre bort.
-Vad muttrar du om, frågar han.
-Skaffa en dosett, det är mitt tips. Ta den stora, säger hon och pekar.
Jag tar en liten röd dosett, den måste ju räcka. Du ska ju bara ta morgon och kväll. Herregud. Du ska ta hjärtmedicin morgon och kväll. Jävla skit. Vilken grej. Jag sätter mig ner igen. Kommer det bli så som för den gamla damen om 40 år när du är lite senil, måste jag lägga fram tabletterna vid middagen så du inte glömmer. Jag sneglar på paketen som apotekerskan plockar fram. Men vad är det där för mediciner?
-Nänänä det var inte de där han fick på avdelningen. Han måste få exakt dom han har fått där uppe, så att jag vet att dom funkar. Exakt dom som står på receptet, annars tänker jag inte ta med han hem. Då får han fan bo här på apoteket och vara ditt ansvar. Fy fan vilket jävla ansvar. Kan du fatta att jag fick ta hem han nu? Helt utan bruksanvisning? Shit det här är värre än första förlossningen!
Hon förklarar nåt med att det är samma ämne och att dessa är billigare och att hon inte ser vilka han fått däruppe.
-Inte dom där iaf, där uppe fick han trombyl.
-Lugna ner dig lite. Försöker du
-Den är dyrare, säger apotekerskan.
-Det skiter väl jag i.
Hon byter.
Den var 10kr skillnad. Jag hyperventilerar och måste sätta mig ner, fan jag tror inte jag fått en ångestattack när jag pratat med någon förut, jag brukar alltid hinna gå undan. Men det gick ju det med.
Eller när jag red mycket och jävligt heta hästar, då kunde man ju få rejäl ångest och då pratade ju nån med en, men då var det verkligen: Nu får du fan ta och andas och slappna av för annars kommer han att slänga av dig. ANDAS NU! Och då var det bara att ta paniken och fokusera.
Du ser frågande ut.
-Oj vad jag är stressad, säger jag.
-Jag märker det, säger du och lägger din arm om mig. Den lugnar inte ner som den brukar. Nu är det inte du som kan lugna ner längre. Allt är mitt ansvar. Du är mitt ansvar. Ta bort din jävla arm.

Hemma på Färingsö

Så nu när du är hemma borde allt var frid och fröjd och jag sjunger glada sånger och barnen kvittrar och är supersöta hela tiden?
Jo barnen är faktiskt lite extrasnälla och du kraschar i soffan och svärmor får inte åka hem, för jag somnar typ hela tiden. Hur långt är det för en ambulans att ta sig ända ut till oss egentligen? Det finns en hjärtstartare på Ica, det är 3 km dit ungefär. Kanske kan dom fixa hemleverans om det är kris? Ska kolla det.
Ingen har koll på att ditt hjärta slår, så jag vaknar alltid med ett ryck, ni vet sådär svettig på soffan som man bara gör när man sovit för djupt mitt på dagen och solen ligger på. Men sen kollar jag så att din bröstkorg reser sig och sänker sig, och reser sig och sänker sig igen. Åh jag kan kolla på din bröstkorg hela dagen. Det är så härligt. Men sen så skäller hundfan och stör dig. Och du bara ler. Och ser trött ut. Fast det tycker inte du. Du tycker att det känns som vanligt. När jag påpekar att du inte brukar ha så bra koll på hur du känner utan bara kör på ändå, ända in i kaklet, så skrattar du bara. Jag skrattar inte det minsta. Tur att din mamma är här, för hon tycker också att du ser trött ut. Så det så. Lägg dig i soffan och vila nu du. Mars pannkaka! Nä det blir inget av det där du tänkt göra i trädgården! Över min döda kropp! (Ok den kommentaren var väl onödig, men ändå) En promenad på sin höjd. I trädgården, med telefon och nitroglyserinspraj och max typ 10 min och snacka lite med grannen. Sen får du däcka i soffan igen och jag ska vakta så att du andas. Jag ska läsa den där boken om katastrofen på k2 som jag fick på sjukhuset, den muntrar säkert upp. Alltid skönt när nån har det värre. Det ger lite perspektiv liksom.
Det var nu jag märkte att min koncentration var borta. Alltså värre än vanligt. Jag kommer inte ihåg vad jag läser eller vad jag tänker. Jag är trött och har ont i huvudet och allting låter mer än vanligt. Jag retar mig på att soffan känns äckligt och att det ligger damm på mattan. Högtalarna summar, vattnet i ledningarna hörs, och det där, är det kylskåpet? Och vem fan har satt på en tvättmaskin och jag vill inte ha nån mat, eller bestämma vad barnen ska äta eller laga nåt. Kan vi inte äta glass? Sen låter väggarna, fåglarna utomhus och tystnaden. Och när du andas in för länge, jäklarns vad tyst det blir då.
Finns det inte ett sånt där andningslarm för vuxna? Sånt där man kunde ha till bäbisarna, så att det larmade om de inte andades? Ett sånt skulle jag behöva nu.
När jag blundar ser jag dig och ambulansen.
Kan man aldrig någonsin få slappna av.

4 Replies to “Dag 11, hemgång. Plötsligt hjärtstopp på ett lopp”

  1. Sitter vid frukostbordet ensam hemma i huset i Gällivare. Annandagpåsk. Blå himmel och ett snöklätt Dundret när jag tittar ut genom fönstret. Ska åka upp dit och träffa mina kompisar om ett tag. Dricker mitt kaffe och facebookar lite. Hittar din berättelse. Är fast. Så bra skrivet, har suttit och läst en lång stund, måste avbryta nu för att göra mig iordning. Tänker att livet är skört och det är här och nu och allt man tar för givet och att man ska göra det man har lust med och inte vänta samtidigt inte stressa utan ta det som det kommer och hur vet man vad som är bäst? Många kramar och stort tack till dig för din fantastiska berättelse!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.