Det hade kunnat bli en fantastisk förmiddag

Åh men jag är ju bara så patetisk. Jag sitter och grinar. Och ni kan aldrig gissa varför. Och jag tänker aldrig säga det heller. Det är bara så pinsamt. Skärp dig Chaly, säger jag. Är detta verkligen det enda problemet du har? Nejnejnej, du får inte lägga dig i sängen och tycka synd om dig själv. NEJ! Skärp dig.
Jag ligger i sängen. Hyperventilerar.
Okej jag berättar. Men det är larvigt. Var beredd.
Städarna kom inte.
Okej nu har jag sagt det.
Jag hade bokat idag och de bekräftade med ett nytt datum. Jag läser inte mina mail. Jag hade öppnat det, men jag läste inte början, bara listan med alla grejer som de ville ha här. Wc-anka, nån jävla axaj-spraj, gummihandskar, dammvippa. Jag köpte alla de där saker imorse kl 7 på Ica. Visste ni att Ica säljer världens dyraste på wc-anka? Inte? Rekommenderas.
OM jag har längtat. Nu ska det äntligen bli rent och lukta wc-anka överallt. Och så kommer de inte.
Jävla skit liksom.
Så nu kommer det fortsatt vara skitigt. I all evighet.
Ja tills jag städar. Eller Patrick. Eller nån städfe.
Har ni en städfe?
När jag var liten hade vi en Pärla. Frau Wunderlich. Det betyder fru underlig, fast på ett magiskt sätt.
Hantverket städning. Jag behärskar inte det. Frau Wunderlich tog en trasa, knyckte på handleden, tjoff tjoff och sen var hela bordet glänsande. Det var så fint och så rent. Och för henne tog det max två sekunder att få det så fint.
Så är det inte när jag torkar bordet. Jag smetar ut smulorna, vilket tar flera minuter. Jag vet, man tror att det är omöjligt, det ska inte ens att mosa ut hårda smulor. Men vet ni, det är inte omöjligt. Först måste man ha tillräckligt med varmt vatten, två massa diskmedel och tre en smutsig, tjock trasa. Sen geggar smulorna fast typ av sig självt och om man då lämnar de, eftersom man kommer på nåt annat som man bara måste fix nu nu nu, då får man skrapa bordet med en smörkniv sen vilket inte funkar, så då tar man den där rakkniven man har till spisen. Och nu är det fula repor på bordet, med matrester i. Men alltså på vilket sätt är det mitt fel? Det kan det ju knappast va. Jag bara torka bordet ju. Så när Patrick frågar, säger jag att det var barnen. Jag såg dom, de små jävlarna, de skar elakt djupa skåror i bordet. Jag såg det!
Men i alla fall, jag tänkte, nu är det dags. Nu är det sådär skönt ingeggat även på golvet. NU är det dags att anlita nån som verkligen kan få rent. Som när man bytte tak. Det regnade in och hinken var full och jag (läs Patrick och min pappa) hade krupit omkring på vinden och försökt laga, men hinken blev full. Och JAG tänker inte tömma den. Är jag takläggare liksom? Jag kan inte sånt där.
Nä så vi fick ta dit nån som bytte tak. Och en container. Det blev bra. Jag kan fortfarande komma hem, titta på taket och tänka, mmmm vad fiiiint det blev.

Så jag tänkte, precis som med taket, att det här är för mycket för mig att hantera. Jag kan ju inte ens torka bordet (fast det sa jag inte till Patrick, jag sa att han ju inte är så bra på att städa och jag hinner inte, måste skriva viktiga blogginlägg och sånt liksom, så för hans skull).
Jag bokade experter. Städexperter, såna som har det där knycket i handleden. Som tar sig an mitt hus med ett snett leende, nickar när jag visar rummen, tittar runt, pekar, frågar ska vi torka det där skrivbordet? Jag skäms, det är slime på skrivbordet, barnet har fått hålla på helt fritt med att tillaga slime och annat slimigt. Det ska ju vara så nuförtiden med uppfostran, lite si och så, fritt som fan. Och nu tycker jag tydligen att nån annan ska torka bort det. Jo tack, om det går, säger jag. Ler ansträngt. Men hon nickar bara, antecknar i huvudet.
Så trodde jag min dag skulle börja. Jag hade satt hunden i bilen. Satt på mig ”café”-kläder eftersom jag tänkte åka iväg och sätta mig nån annanstans medans de städar.  Jag i vägen! Jag vill att de ska kunna städa ostört, utan att jag tittar hela tiden och pekar på smulor. Glöm inte den där. Och där bakom, glöm inte där. Nä, de kan det där bättre än jag, de kommer hitta saker som jag inte visste var stökiga.
Men nu ligger jag här i sängen iklädd mina cafékläder och gråter. Herregud.
Så jävla patetisk.
Så jävla trött.
Jag kanske borde ljuga och säga att jag gråter för nåt hemskt har hänt i världen.
Eller jag kanske borde städa.
Sluta gnälla. Sluta vara patetisk. Sluta skicka ledsen smiley sms till Patrick om hur synd det är om mig, eftersom städarna inte kommer idag.
Nä. Jag ligger kvar. Tills nån annan städar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.