Finns det ett syfte med att inte äta i fjällen?

Vad var det för syfte med Hellweek egentligen?

Ja, ni. Hela veckan efter Hellweek var jag helt förstörd. Törst som inte gick att släcka och en hunger som jag inte har känt sen jag varit gravid. Jag var sugen på allt. Hela tiden. Jag kände mig trött trots att jag sovit bra. Bakfull och seg. Trots den totala kaloriebristen och den höga aktivitetsnivån, hade jag inte gått ner nåt i vikt efter den här helgen. Snarare så gick jag ner när jag började okynnesäta majonnäs ur kylskåpet veckan efter. Intressant hur kroppen funkar.

Men vad var syftet med allt det här? Varför ska man tillbringa en fantastiskt vacker helg i fjällen utan att äta?

Hellweek är avslutningen i Adventure Academy, en utbildning med kurser under ett helt år. När man är klar med utbildningen ska man på ett enkelt sätt kunna kartlägga vad man behöver lära sig mer för att kunna planera sina egna äventyr i framtiden. För att bli godkänd på kursen ska man även utföra ett längre (minst två veckor) sommaräventyr. Men framförallt är utbildningen ett sätt att nätverka med äventyrssverige.

Men tillbaks till Hellweek. Här utsätts man för psykiska och fysiska prövningar, för att utmana sig själv. Eller låta andra utmana en.
Någon säger att människan, enligt civilförsvaret, har fem grundbehov som måste vara uppfyllda för att man ska fungera optimalt: mat, vätska, sömn, information och värme. Så vad händer om vi plockar bort dessa?

Vad händer om du inte får äta?

Hur reagerar du när tryggheten försvinner?

Sånt fick vi testa. Ingen info, ingen mat, för lite sömn och vi frös.

Vi fick inte bara noll information om vad som skulle hända, vi fick även fel information. Vi blev väckta mitt i natten och vi fick vandra hela dagarna. Vi fick hoppa i vattnet och bli kalla. Om man fryser på natten ska man går upp och hoppa tills man är varm och sen kryper man ner i sovsäcken igen. Jag var dock alldeles för slö för att gå upp mitt i natten och hoppa runt, så jag låg där och skakade i min vintersovsäck som normalt funkar bra i minus 15 och huttrade i den ljumma försommarnatten. Men jobbigast var ändå att inte få käka. Jag har nog aldrig tänkt så mycket på mat, någonsin.

Det var psykiskt jobbigt att inte veta vad som skulle hända eller hur länge det skulle hända. När tar skiten slut liksom? Hur långt ska vi gå? Vad ska vi göra idag? När får vi mat igen? Har ni verkligen tänkt igenom det här? Vad är syftet med den här övningen?
Vi visste förstås att vi skulle åka hem på söndagen, så senast då skulle allt vara över. Men ingen av oss trodde väl att det verkligen skulle dröja tills på söndag innan vi skulle få mat. Så man hoppades hela tiden. Samtidigt ville man testa det här. Testa hur man skulle reagera, vad som skulle vara jobbigast.

Syfte: Om olyckan skulle vara framme när man är ute på fjället, kan det hända att man måste vänta på hjälp på obestämd tid.  Maten skulle kunna ta slut. Man skulle också kunna råka bli av med maten. Tappa den eller att nåt djur tex din egen hund åt upp den. Om ett sånt läge skulle inträffa har vi nu testat detta. Kul. Och verkligen användbart. Vi vet nu att vi klarar att vandra i några dagar utan mat om det skulle behövas. Förutom jag då förstås. Jag kräktes ju redan efter 30 timmar. Så helst borde jag ringa fjällräddningen inom 24 timmar, för när man kräks, kan man inte ringa någon. Man vill bara sitta i skuggan, gny lite och hoppas på att det slutar gunga snart. Inte ett jättebra beteende. Så för mig var det en jävligt dum övning. Jag som trodde att jag lätt skulle klara en vecka utan mat, blir utslagen efter ett dygn. Tjena. Många andra i gruppen blev dock väldigt peppade och förvånade över att de orkade mer än de trodde, att det inte var så jobbigt att inte äta och att de ändå kände sig sjukt starka.

Men det här var ändå den bästa delkursen på hela utbildningen. En jävligt välplanerad och väl genomförd helg. Även om vi deltagare var varierande griniga, vissa lite mer och en del andra var faktiskt irriterande oberörda av att inte äta.

Alltså det var sjukt tråkigt att inte äta, fika, laga mat, snacka, sitta runt lägerelden, dricka te. Men samtidigt var det skönt att slippa. Man orkade inte snacka så mycket och man behövde aldrig fundera på vad man skulle äta härnäst.
Jag trodde ju hela tiden att vi skulle bli av med tält, packning och framförallt mobilerna.  Men det blev vi inte, utan meningen var att vi skulle uppdatera på sociala medier, ta mycket foton och filma, vilket man ju absolut inte kände för. Några bilder blev det ändå och en del osammanhängande filmer. Man blir inte så smart när man inte äter.

Tack Adventure Academy och alla deltagare för den här helgen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.