Flashback

-Hej! Vad kul att du också känner Patrick! Visste du att han dog i våras?
Vi står och minglar på ett bokrelease. Eller Patrick minglar med fd kollegor och arbetsbekanta, jag står mest omkring och dricker Cava. Men se där äntligen ett samtalsämne som jag vet något om.
-Va nej! Det visste jag inte! Vad hände?
-Jo men jag kollapsade på ett lopp.
-Hurdå kollapsade?
-Jag fick ett hjärtstopp.
-Åhfan.
-Ja och jag fick minnesförlust, så jag minns inte själva händelsen.
-Men när började du komma ihåg allt igen?
-Jo det var ju då jag vaknade upp där på sjukhuset.
-Men var det inte läskigt att inte komma ihåg saker?
-Nä, jag vet ju inget om det jag inte kommer ihåg. Det är bara borta. Det är ju värre för henne.
Du pekar på mig och ler. Jag älskar när du ler sådär.
-För mig var det mer som en nedräkning, allt eftersom det blev färre och färre slangar och nålar och några dagar senare var alla borta och jag kunde åka hem.
-Men märkte du av minnesförlusten?
-Jo när hjärn-rehab gjorde nåt test då märkte jag att jag inte kunde komma ihåg siffror. Men så var det ett grymt svårt test också. Sen fick jag göra om testet några dagar senare och då var hjärnan normal, jag kom ihåg allt som vanligt.
-Och hur mår du nu?
-Bättre än innan.
-Gör du?
-Jo, med tanke på att mitt hjärta var skadat innan, så har de ju lagat mig. De har förbättrat mig och opererat in ett metallrör i kärlen.
-Metallrör? Oj!
-Jo, eller det är väl mer som ett nät som spänns ut. Fast i metall. Det hade ju kunnat hända när som helst. Så jag är grymt tacksamt att det skedde på ett ställe där det fanns folk.
-Ja verkligen tur.
-För det hade kunnat inträffa i bilen eller på jobbet.
-Har du fått några rekommendationer?
-Dricka mer vin.
-Nähä!?
-Rekommendationerna är 14 glas i veckan, det ska tydligen tunna ut blodet.
-Men är du orolig?
-Nä, det är ju som vilken muskelbristning som helst och nu är den läkt.

Jag tar mig för pannan, blundar. Funderar på vad jag ska säga. Det var såhär jag förklarade för dig på sjukhuset, när du hade minnesförlust efter ditt hjärtstopp.
Du kollapsade, vi åkte ambulans, de fixade ditt hjärta, vi åker hem om några dagar när du har läkt. Väldigt kort och komprimerad. Du kom ju ändå inte ihåg det och jag fick upprepa flera gånger. Men nu när du berättar om ditt hjärtstopp blir det ju väldigt trivialt, för mig. Du får ju inte ens en tår i ögat.
Äsch, det är väl bra att du mår bra och tycker att det var enkelt. Det är ju skönt för dig att du inte minns, men samtidigt….
Det finns bara en sak att göra, jag beställer ett till glas Cava.

Bokrelease för ”Yoga för nybörjare och andra katastrofer” av Helena Forsman

 

Se till att inte missa nya inlägg, gilla mig på Facebook eller följ mig på instagram:

Something is wrong. Response takes too long or there is JS error. Press Ctrl+Shift+J or Cmd+Shift+J on a Mac.

4 thoughts on “Flashback

  • 3 december, 2017 at 21:25
    Permalink

    Tror ofta det kan vara så, att det för anhöriga, närstående av ett eller annat slag, kan vara ett än större trauma än för individen i traumats mitt. Och samtidigt – kanske det är felaktigt beskrivet av mig. För även om det var Patrick som fick hjärtstopp, så är det ju ”hans trauma”, och hans upplevelse är hans. Ditt trauma var att Patrick fick hjärtstopp, och där är det ju ”ditt trauma” och din upplevelse som är din. ”Samma händelse” men det finns gott om upplevelser som alla bottnar i samma händelse.

    Reply
  • 3 december, 2017 at 20:48
    Permalink

    Starkt berättat! Vilket trauma det måste ha varit för dig.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close