Hjärtskola efter hjärtinfarkt

Jag antar att det är alla män här inne som är de drabbade och kvinnorna är medföljande?
Alla nickar. Här sitter Patrick och jag, som ett udda par. Alla andra är pensionärer eller nåt.
Men så kommer det in en ensam kvinna som sätter sig längst fram. Hon är väl typ i min ålder, eller kanske snarare kring 30. Men oj, har hon drabbats? Så ung. Nähä, nä. Hon är studerande. Ska bli sjukgymnast och är här för att lyssna. Alla andra ser nog på mig och Patrick sådär, oj har han drabbats, så ung, stackars han!
Man blir inbjuden på hjärtskolan till sjukhuset efter en hjärtinfarkt. Man får lära sig om hjärtats funktion, kost och riskfaktorer. Idag: träning, stress och läkarfrågor. Alla i rummet har haft en infarkt, nån flera stycken och en massa andra sjukdomar också. Jävla besvärligt.
Det informeras om vikten att träna och följa borgskalan. Minst ansträngning 14.
-Kan du inte också säga max-ansträngning? Jag har en Patrick hemma som vill träna för hårt.
-Jaha, nej det brukar ju inte vara nån fara.
-Nä, det var nog fel svar. Han här föll ihop för att han ansträngde sig för mycket och för länge, så kan vi säga max 16 på borgskalan? Och typ max en timme?
-Ja, nä motion brukar ju inte vara problemen i dessa fall. Haha.
Jag kände inte riktigt haha. Mer gråtgråt.


Men han måste ju lära sig känna efter, inte bara köra på. Hur många kan verkligen avgöra vilken puls de ligger i, utan att titta på pulsklockan? Och sakta ner när det blir för mycket? Vem övar på det? Nä man ska ta i mer då. Man skadar hjärtat då. Pressa kroppen till kollaps? Jo för att man har ju ett jääävligt starkt pannben. Och det är dom jävliga passen som gör skillnad på tävlingsdagen. Vill man få resultat, så är det bara att bita ihop. Yeah right. Och om man ger upp, så kommer man aldrig nå sitt mål. Och då kanske man har satt upp nåt jävla fucking mål att man som flerbarnsförälder med heltidsjobb och ideella engagemang i barnens kör och drejförening också ska springa nån trail-multi-ultra-skit och man går genom elden för att genomföra just det där passet. För vad? För att vinna nåt lopp, som ingen hört talas om? För att känna sig cool? För att kanske bli upptäckt och sponsrad?
Det vill jag också. Jag vill också bli sponsrad och känna mig cool och stark. Och köra såna där udda lopp som ingen känner till. Och jag kan ju göra det. Jag kan ju göra det. Jag kan ju göra det. OM jag vill. Men Patrick får inte. Han får stå i depåerna och heja på mig.
Så det så.


Sen kommer nästa föreläsare, kuratorn och pratar om stress. Patrick blir lite irriterad och frågar nåt om ifall man inte känner igen sig i nåt av det här, varför fick man en infarkt då.
-Ärftlighet? Han skakar på huvudet.
Jag är mest brydd över att jag kan säga ja på alla stressymtom på hela pappret. Shitfan. ALLA liksom. Jag måste ju vara väldigt sjuk. Varför är jag inte sängliggande. Jag kanske borde lägga mig ner. Nu på en gång.


-Träning motverkar stress, säger kuratorn. Men så inflikar sjukgymnaststudenten att träningen gör exakt samma med kroppen som stress.
-Ifall man inte hinner vila emellan vardagsstress och träningsstress, så är man konstant stressad och då kan det gå fortare mot utmattningsdepression. Men va fan. Allt ska va sådär jävla lagom och smärtfritt.
Jag kanske är en stressperson. Vad säger du om det? HA! Ska jag ändra hela min personlighet nu? Bara för han jag bor med ramlar ihop. Kul.
När läkaren kommer in, upplyser han om att alla läkemedel har mycket biverkningar och om man kan stå ut, hade det ju varit bra. Men man kan förstås anpassa. Och det är stor risk att stentet täpps igen och därför tar man den där tabletten mot det. Förutom en av gubbarna, han tålde inte den.
-Hur blir det med mig?
-Om man är en non-responder, så kan man ju inte göra så mycket, då hjälper den ju inte dig. Det är därför du får Waran istället.
Man kan få nervskador av stentet också, speciellt om man har fått flera såna inopererade i kranskärlen och det är ju skittrist när man inte kan träna för att man har diabetes och fötterna är avdomnade, eller knäna gör jätteont eller när man är gnällig för att man minsann var i god form när man var ung.
Men på det hela taget är de flesta av männen nog ganska oförargliga och fruarna väldigt brydda.

Tänk när vi sitter där som pensionärer och så kommer det in några ungdomar och du kommer säga,
-Kommer du ihåg för 30 år sedan när jag fått min första infarkt, vad orolig du var!
Och jag kommer le, och krama om den unga tjejen och säga,
-Det kommer bli bra, det tar bara lite tid, han är i goda händer, det kommer att bli bra!
Jag hade önskat att nån hade gjort så med mig, men det är ju först om 30 år vi vet.

 

 

4 Replies to “Hjärtskola efter hjärtinfarkt”

  1. Så jobbigt att det blir vanligare i tidig ålder, jag fick en hjärtinfarkt oktober 2016, men jag är ju lite äldre. Det är så viktigt att man blir bemött rätt…..förstår er, jag och min familj blev ju också oroliga så klart fast jag är äldre. Jag gick aldrig på hjätskolan jag glömde faktisk bort det.

  2. Trist att ni inte kunde bli ärligt bemötta i ”det motsatta problemet” dvs med över-ansträngning, för även om det inte ”brukar” vara et problem så sitter ni ju där, just pga av det.

    Sen tänker jag att stress i sin renaste beståndsdel handlar om differensen mellan ”så här vill jag att det ska vara” och ”så här är det” och ju mer man brottas däremellan, desto mer stressad är man. Eller?

    1. Ja på det där med stress! Måste verkligen ta mig en funderare på vad jag vill etc. Men hjärtinfarkten säger läkarna kom av ateroskleros och inte av överansträngning. Så det är nog bara ett problem i mitt huvud, antar jag….

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.