Hur lång är en etapp på Camino de Santiago egentligen?

Camino de Santiago, Camino del Norte

-I don’t think you should walk to Markina Xemen tomorrow.

Hospitaleron (voluntären) som jobbar på härbärget i Zumaia, skakade på huvudet.

-Unless you want your Camino to be really hard, I wouldn’t recommend it. It’s more than 35 km.
-Ok, I’ll think about it.

Men så är det nog. Det vill jag ju. Ha en hård Camino. Bara så kan jag ju se att jag inte kommer att dö. Ingen kommer att dö. Jag vet ju det, egentligen. Det är extremt ovanligt att man får en hjärtinfarkt under stark fysiskt press. Jo tack, jag vet. Men jag känner det omvända. Det är vardag. Kan hända närsom. Jag säger ingenting. Tårarna rinner nerför min kind och hospitaleron nickar. – We are all here for a reason. The Camino will show you. The Camino always gives you what you need. Not what you want. Jag nickar. – But Good will help you. You can trust.

Alltså jag vill bara gå. Utmana mig fysiskt. Inte gå sönder. Jag vill inte lita på gud. Eller kan gud hjälpa mig att klara 35 km?

-Du klarar det.

En tysk tjej säger att hon ska gå den sträckan imorgon.

-Tror du?

-Jo, det gör du. Så jobbig är inte den etappen. Jag har gått den förut.

Det visade sig att det är tredje gången hon går Camino del Norte och andra gången i år.

Jag känner mig stark. Nu känns det bättre. Det finns ingen tvekan. Konstigt. Jag litar på Caminon och om jag inte orkar så stannar jag. Fast jag stannar ju aldrig, det fattar ju vem som helst.

Jag vill att min Camino ska vara really hard.

Och så gråter jag på morgonen därpå igen. Jag vill inte göra det här. Jag kunde inte sova inatt. Det är obehagligt och svårt att sova med främmande människor på en plastig madrass. Jag vill bara åka hem. Och sen är det så jävla många uppförsbackar. Jag hatar uppför. Och mörker. Varför startar jag så tidigt? Jag ser ju för fan inget. Och regn och dimma, gör det inte heller så bra. Det gör redan ont i benen. Hur långt har jag hunnit gått idag? 200 meter? Helvete. Och där svor jag. Kan ju glömma att nån gud skulle hjälpa mig nu. Jävla skit. Förbannade jävla uppförsbacke.

Jag stannar, tittar bakåt på den mörka, helvetesbranta, fuktiga asfaltsvägen och måste faktiskt le. Jag valde ju Camino del Norte eftersom den är tuffare, fler höjmetrar och mindre folk. Men då så.

Jag kommer gå två veckor på el Norte och två veckor på primitivo. Sen några dagar i Santiago. Eller till Finisterre. Vi får se hur fort allting går.

En vanlig dagsetapp på caminon är 15-25 km.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.