Hur mår barnen?

För fyra månader sen fick min man Patrick ett hjärtstopp på ett motionslopp utanför Stockholm. De fann att hjärtstoppet berodde på en akut hjärtinfarkt i höger kransartär.
För våra tre barn var det hela inte så dramatiskt, verkar det som. Två går på engelska skolan, där det alltid finns kurator och sjuksköterska på plats. De fick prata med dom när som helst. Yngsta barnet kunde prata med alla på sin skola, både lärare och övriga pedagoger hjälpte till. Jag är så tacksam för alla stödjande vuxna som fanns i mina barns närhet, när jag bara levde för att se om Patrick andades.

Men hur mår de nu, 4 månader efter, har de några frågor eller funderingar?

15-åringen:
-Nu är det ju nästan fyra månader sen det hände och jag undrar hur det känns för dig?
-Vadå känns?
-Ja, har du några frågor eller nåt sånt?
-Nä, vad skulle jag fråga dig? Jag vet ju mer än nån annan om vad som hände pappa.
-Ok. Så du är ok?
-Varför skulle jag inte vara det? Och förresten jag skypar med en kompis, är du klar nu eller?

10-åringen:
-Men du då, hur mår du efter det som hände med pappa?
-Ja det var jätte jobbigt och Nikiita (hunden) har tagit min Shopkins docka!
-Vadå tog hon den då?
-Nä nu! Jag har gråtit jättemycket och letat överallt och jag har inte hittat den, så hon har ätit upp den mamma.
-Jag tog den och ställde den på din hylla.
-Åh! Gjorde du! Världens bästa mamma!
-Jamen hur kändes det med pappa då?
-Jag tänkte mer på Lisa då (vår hund som dog för snart 4 år sedan).
-Ja, det var sorgligt det som hände med Lisa, men hon var gammal vet du?
-Jo, men ändå.

11-åringen:
-Och du då, har du några frågor?
-Jag tycker det känns som igår. Är det verkligen redan fyra månader sedan? Oj.
-Jo. Har du några frågor då?
-mmm nääää.
-Men kommer du ihåg den kvällen när det hände.
-Ja, mormor var här.
-Vad sa mormor då?
-Ingenting. Hon sa inte nåt om det. Det var ju du som ringde från sjukhuset. Jag tror du glömt att säga till mormor.
-Ja, så var det säkert.

Kanske kommer det frågor senare, när barnen närmare sig den åldern vi är nu. Kanske kommer de förstå vissa saker senare. Men just nu är det tydligen är det bara jag som är traumatiserad. Det var ju skittråkigt.

Du som också är anhörig till ett hjärtstopp eller hjärtinfarkt får gärna höra av dig. Kanske vill du göra ett gästinlägg på bloggen? För visst måste vi vara fler som jobbar med våra upplevelser, bilder och känslor. Är det bara tid som gör att man kommer vidare? Vart kommer den förmågan ifrån att bara tänka att det var en grej som hände och nu är den över, och det var det, liksom?

kontakta mig

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.