Ironman Kalmar 2017, DNS

Regelbunden motion är bra för människans hälsa [1, 2]. Däremot är det omdiskuterat hur mycket fysisk aktivitet som är optimal för hälsan och välbefinnandet och om det finns en gräns där negativa effekter av för mycket motion börjar överväga [3-14]. Källa Läkartidningen

DNS=Did Not Start

Jag gör inte min första Ironman idag. Jag kommer inte få en sån där T-shirt, där det står att jag klarat det. Jag kommer inte köpa en keps och en mössa, en kaffemugg och en jacka, jag kommer inte bli påhejad av klubbkompisar. Jag kommer inte heja på någon. Jag är inte ens på plats i Kalmar.

Jag sörjer det och känner mig hemskt patetisk. Här sitter jag och gråter på vår brygga och sörjer för att jag inte kör ett lopp som jag har bestämt mig för att inte köra. Det var egentligen ett bra beslut, jag var inte redo, mentalt efter Patricks olycka. Jag kunde inte fatta något annat beslut där och då helt enkelt. Men idag ångrar jag mig. Jag hade kanske orkat, jag hade kanske hunnit i mål innan repet.
Men faktum kvarstår, jag gör inte min Ironman idag.

Och även om jag ångrar mig idag, kommer jag antagligen aldrig göra någon. Det har gått över. Suget och känslan. Fan också, jag borde varit där idag.
Hjärtläkaren kunde inte rekommendera att göra något så extremt som ett maraton, sa han. Inga hjärtpatienter bör ha det som ambition.
-Ok, men en Ironman då? frågar jag lite försiktigt.
-Hur långt är det?
Nä inte en Ironman heller. Såklart. Han skrattade. Halvmaraton är nog max för sund motion. Vi har en epidemi av medelålders män som kommer in med hjärtproblem, som tränar. De traditionella riskfaktorerna stämmer inte in på denna nya kategori av hjärtpatienter.
Inte kul. Är man beredd att offra livet för att sporta lite, sådär på skoj?
Jag blir ju lite kallsvettig. Men jag då. Kan jag inte heller köra.
-Men det är ju massor med människor som gör dessa lopp varje år. Och de flesta dör ju faktiskt inte.
-Kvinnor är inte lika drabbade. Men jag tror inte det är lika många som håller på heller. Eller så tränar de smartare. Jag vet inte. Det är nog ingen som vet.
-Det enda man kan säga är att kliniskt sett har hjärtat genomgått en infarkt efter en lång ansträngning på flera timmar, som ett sådant lopp. Det har man tidigare endast sett hos elitidrottare. Vad detta kommer ge i framtiden vet man inte.

Jag tänkte att det var ett moget och sunt beslut att inte göra ett galet långt lopp detta år. Att jag var smart som inte genomför det. Men nu har jag lite ångest, jag gjorde ju precis tvärtom mot vad jag lärt mig i KBTn. Kanske hade jag varit pepp om jag kört. Tyckt det var en bra idé ändå? Och sen efteråt börjat tänka på nåt nytt och kul att köra, inte sitta här och tycka synd om mig själv.
Folk gör galna saker hela tiden, det hör till det liv jag vill leva. Även i framtiden. Det är inte alltid bäst att låta bli…
Antingen måste jag hitta nåt nytt att älska, eller vänta ut tills jag kan älska det gamla igen. Men vad förstör träningen mer än en hjärtsjuk make?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.