Jag springer tills jag dör, om hunden får välja

Patrick tränar i en grupp på sjukhuset och har kul och jag kan inte springa längre. Det knyter sig i magen, halsen snörper ihop sig och det känns som om jag ska kräkas. Och då hinner jag bara börja tänka på vilka skor jag skulle kunna ha på mig nu när det inte ligger snö ute längre. Jag kommer aldrig ens så långt att jag kan sätta på mig träningsbyxor. Tanken förstör ju allt. Jag kanske aldrig kommer kunna springa igen. Men alltså jag älskade ju inte att springa. Löpningen var ju alltid min värsta gren. Det kanske blir skönt att aldrig behöva göra det. Jag kanske har nån inbyggd försvarsmekanism som göra att jag inte VILL börja träna igen och då tar jag det här som en bra ursäkt för att aldrig springa igen. En jävla bra ursäkt dessutom vem förstår inte den liksom??
-Jo jag slutade springa när min man nästan dog på en löptävling. Jo jag såg honom ligga där och alla trodde att han dött.
-Nä han hade inga symptom innan och han kände inget innan han föll ihop.
-Jo jag vet skitläskigt.
-Nä så jag springer ingenstans längre. Inte ens till bussen. Nä jag vet, det är inte så konstigt!
Och sen tycker jag att ingen annan borde springa hellre. Någonsin. Man borde faktiskt förbjuda löpning. Det är ju skitfarligt! Så fort jag ser nån som springer omkring så tänker jag:
-Din stackars jävel, du kan ju när som helst sjunka ihop och kanske är du då i skogen, alldeles ensam och så tittar rådjuren på dig och de kan inte göra nåt. Fan vad synd.
Men man kan låta det vara tillåtet att springa vid vältrafikerade vägar. Det kanske funkar?
Fast det är ju inte vid vältrafikerade vägar som jag älskade att springa. Det är ju i skogen med rådjuren.
Men det knyter sig i magen. Tänk om jag ramlar ihop, hur blir det med barnen då? Det är ju inte säkert att vi har samma tur en till gång, att man hittas på en gång av någon som kan HLR. Nä det får bli ingen löpning alls för mig.
Men ändå. Fan också.

-Men vill du börja springa igen?
-Nä verkligen inte! Det är ju därför jag är här, så att du kan få mig att vilja börja springa igen.
-Ok. Men då lägger du väldigt mycket ansvar på mig?
-Jo men du är ju dyr också. Jag ler.
-Du behöver förstå att det är du själv som väljer vad du tänker.
-Jo jo. Och nu tänker jag att det vore bäst om du ser till att jag börjar springa igen.
-Varför vill du börja springa igen?
-Men det vill jag ju inte.
-Ok, varför är du här då?
-KBT skulle hjälpa var det nån som sa.
-Men är det inte nån annan träning du kan göra istället?
-Jo och jag gör annat som tex yoga och mindfullness.
-Mindfullness?
-Ok, det är kanske inte så mycket träning, mental träning? Gills det?
-Allt gills.
-Aaa, men jag behöver göra mer. Jag måste springa. Hunden måste träna.
-Varför då?
-Hennes höfter. Hundtränaren sa att hon måste gå mer, då kommer hon bitas mindre. Hon har hemskt mycket energi.
-Så du vill springa pga hunden?
-Ja. Eller nä, eller nån måste ju motionera hunden. Men löpning är bra för mig. Den är så jobbig att allt annat försvinner. Den ger mig mest liksom.
-Så hunden kanske kan bli din motivation? Den som får dig att glömma bort dom andra tankarna?
-Glömma bort hade varit fint.
-Ok och hur känns det när du tänker på att springa just nu?
-Det känns kräksigt.
-Kan du beskriva den känslan?
-Kräkig?
-Utveckla gärna.
-Det känns som om jag ska kräkas.
-Men du kräks inte?
-Nej.
-Vad händer om du klär på dig och går ut och springer?
-Det händer ju liksom inte.
-Då får det bli din hemläxa till nästa gång.
-Vad?
-Att gå ut och springa.
-Ok. Skitkul.
-Tänk på hunden.
Och jag gjorde som hon sa, valde mina tankar. Så jag klädde på mig mina militärbyxor som jag inte alls kunde springa i, de är ju fan så obekväma, så det går ju liksom inte. Jag försökte lura mig själv, lugna ner mig själv. Nä men vi ska bara gå lite, kanske springa till det där trädet men bara om jag känner för det. Bara känna mig för och tänka på annat. Jag tittar på stackars hundjäveln och sprang, fan också, det är bara för dig! Så du vet! Hunden fick inviga sin nya dyra dragsele. Hon måste få träna lite även om jag inte vill.
-Hon har tappat alla musklerna på bakdelen, sa hundtränaren sist. Det är inte bra för hennes höfter, det är därför hon sitter sådär konstigt.
Jag har nog också tappat alla muskler, men det är ingen som granskar det och tycker: Oj Chaly, vad omusklig du är om rumpan nu! Bäst jag tar dig i sele så du får dra mig uppför den här backen!
-Nähä du Nikiita så bra ha jag det inte ju! Att prata med hunden hjälper, jag skrattar, hon är nog min bästa vän, trots att hon ställer till en hel del bekymmer. Men mer om det i ett annat inlägg.

Nästa inlägg med detta tema: Vad kul att du mår så jävla bra då, verkligen. Kul för dig.

Se alla avsnitt med hjärtstoppstema

7 thoughts on “Jag springer tills jag dör, om hunden får välja

  • Pingback: Mitt liv andras träning - Chaly.se Livet, träning och annan skit

  • 18 april, 2017 at 06:46
    Permalink

    Å, jag förstår din ångest. Och känner den. Man vet aldrig vad som händer i livet. Jag hoppas att du ska kunna leva utan ångest för hjärtstopp. Hundar är fenomenala när man behöver bearbeta något. Bra att du har din vän.

    Reply
  • 17 april, 2017 at 10:57
    Permalink

    Jag tror att det är helt naturligt att inte vilja springa så kort tid efter att din man föll ihop i löparspåret. Skönt att du har hunden, du kan väl börja med att gå?!

    Reply
    • 17 april, 2017 at 09:23
      Permalink

      Nä det är det säkert inte. Vi går ett par timmar per dag, det har varit min räddning. ?

      Reply
  • 17 april, 2017 at 08:13
    Permalink

    Att prata med hunden är nog väldigt smart. Du pratar ju med dig själv samtidigt liksom. Och springa är inte allt heller. Men hunden måste få det. Tack för att du delade.

    Reply
    • 17 april, 2017 at 09:25
      Permalink

      Tack för din kommentar ? löpning är så enkelt, trist om det inte går.

      Reply
  • 17 april, 2017 at 07:37
    Permalink

    Kudos till dig – som sprang. För hundens skull!

    Ibland är det vad som behövs, att vi lägger ut vårt fokus utanför oss själva. ”Jag vill inte, men hunden behöver det” kan ju då omvandlas till ”Jag vill för hundens skull”. Och så blev det av.

    <3

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.