Klungcykling sub 1000

Racern är såld. Såklart. Jävla skitcykel. Jävla landsvägscykling.

Jag tänker att om jag bara cyklar på cyclocrossen så går det åtminstone inte så fort. Jag älskar falsk trygghet.
Nä, när det gäller landsvägscykling så har vi ju en annan händelse att ta hänsyn till, där det var jag som inte kunde resa mig från asfalten och fick åka ambulans. Katastroftankarna när jag cyklar gäller främst mig. Och de har blivit extremt mycket verkligare sen Patricks irriterande hjärtstopp. Efter löpningen är det ju landsväg som inte går längre. Jag tänkte att bara jag springer lite med hunden kommer jag att börja cykla av mig själv. Längta lite och tycka det känns kul att ge sig ut. Typ. Och jag har varit ute sen händelsen med Patrick, en gång, i sann KBT-anda och cyklat 2 mil. Plikttroget.

Jag älskar min cyclocross, en långfärdscykel. För det otränade ögat ser den ut som en racer. Men lite grövre, lite tyngre. Denna är dock fin och lätt. Och med skivbromsar. Jag kör inte utan skivbromsar. Ok, jag hade inte hunnit bromsa även om jag hade haft skivbromsar den dagen, men det ger lite mer av den falska tryggheten. Jag tar det jag kan få.

Efter min landsvägsolycka för 4 år sedan, har det ju inte varit lika roligt, spetsen saknas på nåt sätt, det är liksom inte värt det. Jag hade inte hunnit cykla tillräckligt länge före olyckan, för att klassas som en inbiten cyklist. Men ändå jag har sen dess cyklat med klubb och i team och tränat inför och kört lopp i klunga (min kbt-terapeut skulle vara så stolt). Synat ångesten och dra upp ett ess. Så några Vätternrundor har det blivit och det var ju typ kul. Men önskan efter att swisha omkring i klunga och cykla nåt lopp in nån sub 1000-grupp, den har gått över.

Allt som inte har med min krasch att göra är fortfarande ok och riktigt roligt, som att cykla med dubbdäck på snö, pendelcykling i regn, cykla ensam. Eller cykla med grova däck såsom mtb, downhill, stig, cx. Att jag bröt nyckelbenet för 10 år sedan på min gamla mtb, spökar, men mer som en rädsla för smärta, inga katastroftankar. Det var ju liksom bara nyckelbenet. Det är värre när hela kroppen var så krossad att man inte kunde resa sig. Ingen smärta utan bara att man satt fast, extremt obehagligt.

-Vi ringer ambulans. säger mannen som ledde klungan.
-Nä ring Patrick han kan väl hämta mig.
-Du får nog åka ambulans.
-Men kan jag ta med cykeln i ambulansen?
-Jag får ta din cykel. Prata inte så mycket, ligg still!
Skitkonstig känsla, allting domnar. Jag måste ligga still. Jag kunde inte resa mig. Jag fattar att Patrick inte kan hämta mig.
Resten av klunga cyklar vidare, förutom några vars cyklar gick sönder och två-tre till som väntar med mig på ambulansen. En stabiliserar mitt huvud. Killen framför mig i klungan, hade glidit iväg i en vattenpöl och lagt sig tvärsöver vägen, det fanns ingenstans att väja, jag gjorde en kullerbytta, cykeln flög i diket och jag landade på axeln och huvudet, bröt alla revben och punkterade lungan. Skulderbladet hade gått av.

Vetskapen att det hade kunnat gå mycket värre, slår runt i mitt huvud.
Speciellt nu, när man vet att det till och med på löpningen kan gå riktigt skit.

Och nu har halva sommaren gått och jag har fortfarande inte cyklat nåt mer. Jag tror ju på att göra det som är svårt och tufft, det man tycker är jobbigt och det som tar emot. Då utvecklas man och går vidare.
Åh jag blir så trött. Varför kan jag inte bara vara nöjd med att sitta på altan och dricka kaffe?

Skärp dig. Lägg ner. Ska du inte kunna cykla heller nu eller?

Jag sätter på mig mitt ställ och de coola ärmarna och
Och jag skärper mig, slänger mig på cykeln, trampar på, dricker lite vatten och andas. Fin sommarkänsla, stannar och njuter. Det är skönt att vara ute och susa längs vägarna. Helt utan is och helt utan grus. Och det går fort. Leendet sprider sig i ansiktet så det nästan gör ont. Tårarna torkas av fartvinden, jag är fri.