Konsten att släpa ut barn i oväder

Jag skrev om hur jag gör får att få med mig barnen ut och vandra (läs här). Men hur får jag själv lusten att ta med barnen ut o vandra?

Jag brukar ofta höra: det där skulle jag aldrig orka eller vad kul att du får med dig barnen. Men det handlar inte om ork eller om att barnen tycker det är kul av sig självt, det handlar om strategier och motivation.

Hur motiverar man en vuxen till att göra saker överhuvudtaget?
Hur kickar du igång dig själv till att släpa ut ovilliga barn i oväder?
Hur orkar du packa och planera allt ensam och sen ta all skit du får för att du tvingar dom stackars barnen?
Och hur behåller du ditt förstånd medans du gör detta?

(om du här tänker, oj hon överdriver igen, det är väl inga problem att ta med barnen ut, både de och jag brukar tralla hela vägen upp på Kebnekaise, så behöver du ju inte läsa klart. Men om du har ett visst motstånd inom dig att dra med dig gnälliga barn någonstans dit dom inte vill gå, men du känner att du ändå vill göra det: fortsätt läs)

Jag brukar dela upp det i två delar, den ena delen är: Vad får jag ut av det här? Den andra delen: Vad får barnen ut av det här?
Ifall det är riktigt bra saker som jag eller dom, eller förhoppningsvis båda två, får ut av det, då kör vi.

(Sen brukar jag ta till mitt dåliga samvete, som ett knep. Ni vet det där som man alltid har som mamma. Det där att man inte gör tillräckligt, att man inte är tillräckligt och att barnen inte får tillräckligt. De sitter still för mycket, de gör för få läxor, de äter för dåligt, de är för otrevliga. Allt det där är mitt ansvar, men om jag gör det här, då försvinner det dåliga samvetet. Det bara huxflux flyger iväg. Borta med vinden. Ok, nej det var ljug. Men det får mig att pusha mig utanför den där bekvämlighets zonen och ta med mig barnen.)

Så vad får jag ut av en veckas vandring med barnen:
-Motion.
-Jag kommer ut på äventyr och får vandra.
-Att ta med barn är en större utmaning än att gå solo. Jag gillar utmaningar.
-Det blir också mer legitimt när jag tar med barnen. Man lämnar inte den andra föräldern ensam med barnen och drar iväg, vilket ju kan vara lite taskigt. (Vilket jag ju gjorde i somras (läs här). Så just nu är den kvoten fylld.)
-Jag vet att barnen kommer att vara stolta. Efteråt.
-Jag gillar Camino de Santiago, jag vill dit igen. (läs om att komma fram till Santiago här)
-Jag vill vandra, klä mig enkelt, bo enkelt, äta enkelt, dricka vin. Bara skala av. Bara vara.

Vad får barnen ut av det?
-Motion.
-En semester där de slipper varmt väder och stränder(som de inte gillar)
-De får umgås med mig (woahaha).
-De får se något annat, en annan kultur (verkligen skitintressant, mamma).
-Prata med folk.
-Äta spansk mat (gick ju sådär..om nu inte chips räknas som typiskt spanskt)
-Känna vad vandring gör med kroppen. (ajajaj)
-Göra något som är viktigt.
-Vara stolta efteråt (eller säga till alla som vill höra, att de aldrig mer kommer vandra. Någonsin.)

Tips när det känns motigt:
-vin
-kaffe
-glass
-godis
-chips
-internet

Dom första två är för mig. Jag vill ha något som inte är barnvänligt. JAG behöver någon slags belöning. Resten är för barnen.

Huvudsaken är att man håller huvudet kallt ifall en paniksituation inträffar. Du behöver andas, googla, tänka ut en plan B, C eller G. Prata med folk, lösa situationen.
Tex klockan är midnatt och bussen du tänkt ta är full och nästa buss går inte försten nästa dag och det finns inga hotell och sen börjar det ena barnet kräkas. (läs om vår första dag här)
Ok, i den situationen hade nog inte ett glas vin hjälpt heller. Nu hjälpte mina kunskaper i spanska. Så lär dig spanska!

Så tänk ut något som du vill göra och fundera vad barnen får ut av det och ge dig av. Ha alltid en reservplan. Ifall det blir snöstorm, kan man åka taxi istället. Ifall någon blir hungrig, har jag snacks i fickan. Ifall deras ryggsäckar blir för gnälliga, orkar jag bära alltihop. Släpp prestige och regler. Välj endast ett ”slag” som du vill vinna. Ska vi ut och vandra är det vandringen som är den grejen jag slåss för. OM de sen bär sina egna saker eller inte, bara vill äta chips, inte vill duscha- då får det vara så. Det är sekundärt. Det är ändå bara jag som skäms för att de äter socker hela dagen, barnen bryr sig ju inte direkt (gör dom det någonsin?).

Och kom ihåg: Det är oftast de där knäppa grejerna som man kommer ihåg, när det inte gick som man hade tänkt, som när det var fullt på vandrarhemmet, vi fick hoppa av bussen vid en stängd mack mitt i natten eller det blev snöstorm mitt i alltihopa.

Vi är dåliga på att visa det riktiga livet och även min Instagram är fylld med bilder på vackra vyer. Men det verkliga, det vi verkligen kommer ihåg och skrattar åt idag, det går inte att fånga på bild.

2 thoughts on “Konsten att släpa ut barn i oväder

  • 29 december, 2018 at 17:49
    Permalink

    Men så fantastiskt!!!
    Du gör ju helt rätt. De dör inte av att vara ute och umgås med bara familjen. De lär väl se någon annan själ som är ute med antar jag. Jag tror det stärker och härdar kidsen.
    Det kan bli värre, ja, men man måste ju inte förutsätta att det skall bli det. Tänkte på kräkandes barn och inga hotellrum. Sånt händer ju.

    Reply
  • 29 december, 2018 at 15:33
    Permalink

    Vilka härliga bilder!

    Finns inget dålig väder, bara dåliga kläder eller hur 😉

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.