Kvinnliga äventyrare, vågar vi?

Är du medveten att många (de flesta?) kvinnor inte vågar tälta själva? I Sverige. Man vågar inte tälta i skogen, t ex på en sån här plats, några hundra meter bakom en av Stockholms största ridskolor. En vacker skogsglänta vid en frusen fågelsjö. Nej en sån plats känns inte säker för kvinnor.

Frågan kom upp under vår andra utbildningsträff på Adventure Academy.
Jag har nog inte funderat så mycket på det förut, förutom att ”jo så är det nog”. Jag tänkte väl mest att det var folk som inte vandrar, som inte tältar som kände så. Typ en sån som jag, som är nybörjar-vandrare. Men alla tjejer på denna kursen räckte upp handen.
Nä jag skulle inte tälta själv här. Inte vart som helst liksom. Kanske på en noga utvald plats, på en välkänd plats. Men inte i skogen, inte för långt från stan och inte för nära stan. Inte i ett annat land heller, nä Sverige är nog tryggast.
På vilket sätt kan vi kvinnor äventyra egentligen? Är vi begränsade på riktigt, eller sitter det bara i huvudet? Är det något som bara ligger kvar från svunna tider, så kan det väl det inte idag. Eller?

För en kvinna är första funderingen säkerhet. Och vi pratar inte om olyckor, oväder eller farliga djur. Säkerhet handlar i första hand om män. Säkerhet från män. För det första, res inte ensam. För det andra res inte dit där bara män reser. För det tredje, ta med en man om du ska resa.
Har du tänkt på hur det är för kvinnor som vill upptäcka?

Jag själv kan ju ärligt säga att jag inte skulle planera min sommarvandring, om jag inte haft den där hunden, Nikiita. Hon som inte ens viftar på svansen när det kommer folk hon känner. Det som ju är ett problem, när vi är hemma, blir en tillgång, när jag som ensam kvinna, ska vandra ensam.
Att vandra mitt ute i ingenstans, norr om polcirkeln, norr om Sverige, det hade jag inte gjort utan henne. Vilka idioter vandrar där liksom? Ingen som vet.
Någon nickar och säger att man som kvinna är mer utsatt.
Ok.
En annan berättar om några tjejer som cyklat jorden runt, inte ensamma utan i sällskap av varandra, hade satt upp en regel att aldrig ta emot varken hjälp, husrum eller mat från en man. De hade lärt sig den hårda vägen att det bara är andra kvinnor som är safe.
En tredje pratar om äventyraren Christina Paltén som sprungit genom Iran. Som ensam kvinna. Vilket äventyr! Och så positivt! Se hennes blogg här! Helt plötsligt ser jag landet med helt nya ögon, gästvänligt och vackert. Det kanske finns hopp ändå?
Men skulle jag våga göra något sånt? Skulle vi?


Jag är ju en helt vanlig helg-äventyrs-morsa, som försöker få ut sina protesterande datorspelande barn i skogen. Ibland drömmer jag mig bort på längre och farligare äventyr, men slänger tanken redan innan den har tänkts klart. Det går inte. Det är för riskfyllt.

Häromsistens såg jag en förvånad min från en manlig äventyrare när frågan om kvinnliga äventyrare ställdes. Jo de finns ju, men de är inte så många.
Varför var det inte så många kvinnor? För att de inte är intresserade av höga berg? Eller varför?
Nä han hade inte tänkt på det.
Jag som kvinna hade tänkt mig för både en och två gånger innan jag ens funderat på att slå följe med några främmande män och antagligen hade jag inte gjort det i slutändan. Det känns inte tryggt.
Jo, han själv hade också tänkt sig för. Men det var säkrare att vandra tillsammans än att genomföra äventyret ensamt.

Så hur gör du? Begränsar du dina äventyr av rädsla för andra män(niskor)?

 

Se till att inte missa nya inlägg, gilla mig på Facebook eller följ mig på instagram:

Something is wrong. Response takes too long or there is JS error. Press Ctrl+Shift+J or Cmd+Shift+J on a Mac.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *