Madrid, storstadschock

Efter en vecka med vandring på Camino de Santiago är vi nu i storstan i väntan på tåget hem. Det har varit en fantastisk resa, men Madrid var lite för mycket även för mig första dagen. Mer om konkreta saker att göra med barn i Madrid, kommer i ett senare inlägg. 

Det gäller att komma ut ur hotellrummet. Det enda barnet vill göra är att gå på Subways och äta sån macka som hemma. Vitt bröd och med Kyckling och 3 st gurka. Jag säger nej, vi ska prova nåt nytt, vi är ju ändå i Spanien. Barnet lägger sig under täcket. Fan också.

——————————–

Du märker att du måste använda all din list, när barnet blir passivt, ej svarar på tilltal och har stängt av. Du ser det i ögonen, blicken är tom. Ögonen är stängda, kudden ligger som skydd över öronen och händerna krampar kring täcket.
Hotellrummet blir tryggheten och fällan. Du vet att bara du får ut barnet, blir det bättre. Då kan hen blomma upp igen, då kan ljuset komma tillbaks in i ögonen och man kan prata, skoja om livet, titta på en tråkig staty, ta några selfies utanför museét som man bara låtsas gått in i och lägga ut bilden på Facebook. Vi beställer patatas bravas på någon restaurang och servitören pratar en dialektalisk spanska som vi inte förstår.
Vi lånar wifi och toaletten på en random bar, jag dricker ett glas vin och ni får läsk. Vi skrämmer lite duvor i parken. När vi kommer dit tar vi kort på utsikten och på den kända porten och går sedan trötta och mätta tillbaks till rummet, öppnar balkongdörren på glänt och lyssnar på sorlet från gatan nedanför och chillar.
Men först måste jag väcka dig, mitt barn, ur din dvala. Om jag har tur finns det ett fönster där jag kan nå in. Om jag har tur ser jag när du öppnar det. Om jag har tur greppar du min hand och låter mig dra dig upp. Och om du har tur, lyckas jag.
För innerst inne vill du ju gå ut och promenera i parken och kasta stenar i dammen som man egentligen inte får. Du gillar att promenera omkring och kolla på konstiga buskar och träd som vi inte har hemma. Vi kanske ser en ekorre, finns det egentligen ekorrar i Spanien?
Men jag har snart ingen ork längre, att försöka locka dig. Jag har snart inga fina ord kvar. Klockan har gått och jag är trött, uppgiven och ledsen. Jag biter ihop. Lite till. Lite till orkar jag.
-Jag vill äta en glass i solen, vill inte du det? Vi skiter i duschen och du kan ha foppatofflor och mysbyxorna, fläckarna syns nästan inte alls. Det spelar ingen roll, du kan gå i T-shirt, vi köper nåt på vägen om du fryser.
-Jag vill inte ha glass! Du skriker. Äntligen! Jag kramar dig och gråter. Du ler och är dig själv igen.
Jag lyckades, jag orkade. Vi går ut och äter glass. Det tog 2 timmar men det är bara att släppa. Jag är hungrig och kan nästan tänka mig att sitta på McDonalds och kolla på folk medans ni spelar på mobilerna.
Idag blir en bra dag.

———————

Om vår resa på höstlovet, till och på Camino de Santiago:

Vad är Camino de Santiago, planeringen

1.Resan dit

2. Första vandringsdagen

3. Nästa dag

4. Ojojoj

5. Barnen går hem

6. NU fattar jag!!

 

Se till att inte missa nya inlägg, klicka ”like”på Facebook eller följ på Instagram:

  
Something is wrong. Response takes too long or there is JS error. Press Ctrl+Shift+J or Cmd+Shift+J on a Mac.

6 thoughts on “Madrid, storstadschock

  • 12 november, 2017 at 09:12
    Permalink

    Min son var likadan men det har gått över o nu vill han prova allt nytt istället😂

    Reply
    • 12 november, 2017 at 09:15
      Permalink

      Underbart! Hur gammal är han nu? 😊

      Reply
  • 11 november, 2017 at 15:29
    Permalink

    Påminner mig om när jag åkte till Thailand med min 17-åring och han ville ligga på hotellrummet och titta på tennis…

    Reply
    • 11 november, 2017 at 23:13
      Permalink

      Haha jo man fattar ju inte hur de tänker ibland 😂

      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close