Mitt liv andras träning

När jag jobbade med att inspirera folk till att börja träna, hade jag många argument och svar på alla bortförklaringar.
Det gör inget att man aldrig satt sin fot på ett gym, det är inte som du tror där inne. Alla kan träna. Våga! Det värsta som kan hända är att det var tråkigt. Och om det är tråkigt? Vad gör väl det? INGENTING! Din kropp behöver träning, alla måste röra på sig. Det räcker inte med promenader, kroppen behöver motstånd. Du är inte för gammal! Lägg av! 30 min, 3 gånger i veckan, det är allt jag begär. Man kan inte skita i träning och säga att det är till för andra, såna där personer som ser ut sådär som hen därborta, som har såna dära kläder, som kan sånt där, det är bara för såna som äter sånt där. Vilket jävla skitsnack. Träning är till för alla. Våga unna dig att må bra. Tänk om det är den där ynka halvtimmen som kommer att vara avgörande för ditt välmående, för din livskvalité. Du har inte ett val, det finns inget: vill jag träna eller vill jag inte träna, utan alla behöver göra nåt. Dessa val har du: ska jag testa det här eller det där?
Jag har lyckats många gånger, ja alla som jobbade på mina gym hade en säljprocent på över 85 %. Det var en bra grej vi hade att erbjuda och alla visste det. Jag har fått så många tack och så mycket glada tillrop både personligen och till gymmen i stort.

Dagens Industri, september 2009

”Tänk att du fick mig att våga.” ”Du kommer från gud. Änglarna har sänt dig till mig och jag ber för dig varje dag.”
”Jag kan sova. Och vet du vad? Jag har inte sovit på 18 år.” ”Den behöver jag inte längre! Gör vad du vill med den.” sa en medlem och gav mig sin rollator.
Folk kom in med smärta, övervikt, sjukdomar, you name it. Helt otroligt vad man måste acceptera att leva med idag.
En del av de översvallande tacksamma kvinnorna slutade träna så småningom. De blev bra liksom, så då behöver man ju inte träna längre. Ibland kom de tillbaka. Ibland började de på Sats eller nåt annat hemskt ställe som inte var mitt gym. ”Om du inte ska träna här, se då till att träna någon annanstans!” sa jag alltid och försökte att vara storsint, men det gjorde ont ändå. Speciellt de som slutade träna och blev dåliga igen.
-Det var nog inte träningen som gjorde det förra gången, säger hon när vi möts på Ica.
-Varför säger du så?
-Nä jag vet inte, jo du har väl rätt, jag borde nog komma tillbaka.
När man inte vågar tro på mirakler, det är då jag har misslyckats som medmänniska.
Jag hjälpte folk som mest behövde det och tränade själv mindre och mindre. Nu är jag där igen. Jag har slutat träna och jag har misslyckats med att hjälpa den jag älskar mest att börja träna. Fan tur att jag inte jobbar med det här längre, jag är ju en jävla bedragare.
Löpning för alla, skit på dig. Ingen borde springa, vem som helst kan falla ihop, när som helt. Fågelkvitter, skogsmossa-trams, det gör vi inte! Det kan du fetglömma. Men jag längtar tillbaka till innan, som det var då, så obekymrat, bara ut i skogen och springa bland rådjuren.
Hur ska jag någonsin kunna ta ett löpsteg igen? Hur ska jag överhuvudtaget kunna träna igen.

Tankarna flyger runt, jag har extremt ont i kroppen och jag måste hitta nåt. Jag hör mina egna ord. Alla måste göra nåt. Dessa val har du: ska jag testa det här eller det där? Jag måste göra nåt för MIG. Jag måste åtminstone göra nåt så att jag håller för alla andra som behöver mig. Jag sitter i ett hörn. Fastspikad. Det plingar till i mobilen, jag har ett event den här veckan. Tydligen har jag klickat gilla på en nybörjarkurs i Ashtanga. Yoga? Nä det orkar jag inte. Jag har ju yogat så mycket tidigare, nybörjarkurs är säkert skittråkigt. Och sen mår jag ju skit innerst inne, det kommer yogan dra fram. Det kommer inte gå, jag kommer gråta och så kommer jag få ångest och så kommer alla andra undra va fan jag håller på med och sen kommer jag att skrika i bilen på vägen hem.
Vänta är värst. De där första minuterna. Alla är tysta och yogafröken har inte kommit in i salen än. Äntligen kommer hon in som en fläkt, det luktar lite sandelträ. Hon säger något lustigt och snörper på munnen. Jag torkar tårarna, försöker att inte möta någons blick och så sätter vi igång. Tankarna flyr som de alltid gör när jag praktiserar yoga. Jag blir lugn, svettig och skrattar. Jag vet att jag med några veckors träning kommer att bli jag glad, vältränad och att astman blir bättre. Jag hittar inspiration, får en paus och kan lätt dra fram lite psykisk andning när ångesten knackar på i vardagen. ALLT blir bättre med yoga. Yoga is the shit liksom som håller ihop allting annat.
Konstigt att jag ändå alltid slutar, när jag är bättre, när jag mår bra. Men det är faktiskt aldrig personligt mot den som driver yogaskolan.
Kanske blir det skillnad denna gången, men jag slår undan tankar om framtiden och minns orden från Bhagavad Gita: YOGA BÖRJAR NU.
Tänker lite så varje dag.
Livet börjar nu.
Och Yogan har redan börjat.

Nästa del på detta tema: Jag springer tills jag dör, om hunden får välja

Se alla avsnitt med hjärtstoppstema

Vad är ett plötsligt hjärtstopp?

http://yogaby.se/ 

6 thoughts on “Mitt liv andras träning

  • 15 april, 2017 at 05:40
    Permalink

    Fint inlägg om våra tillkortakommanden. Vi behöver lätta mer på den förlåten och förlåta oss själva när det inte blir som vi vill.

    Reply
    • 15 april, 2017 at 08:09
      Permalink

      Ja du har rätt, man är ofta för hård mot sig själv utan att märka det. Kram

      Reply
  • 14 april, 2017 at 11:59
    Permalink

    Vad stark du är! Som vågar ge detta till andra! Som gav dig av till nybörjarträningen. Jag önskar dig lycka till. Det är en hög tröskel du ska över. Du har redan klättrat långt!

    Reply
    • 14 april, 2017 at 13:52
      Permalink

      Tack för pepp, det behövs verkligen!

      Reply
  • 14 april, 2017 at 11:57
    Permalink

    Att må bra. Oftare lättare att se hos andra vad som behövs. Svårare hos sig själv.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.