Det gnisslar och det svajjar, mitt ansikte trycks mot väggen i det trånga utrymmet. Jag håller krampaktigt fast i madrassen och hinner tänka att det här känns inte normalt. Jag ligger i mellanslafen.
Alla som jag har pratat med, sa att man sover så gott på tåg. Att man vaggas till sömns av det rytmiska ljudet av rälsen. Typ. Jo, tjena!
Tågets kupé har sex bäddar, tre på varje sida. Om vagnen välter, så är det svårt att veta vem som drabbas värst, den som ligger överst skulle ju garanterat slungas ut, jag skulle bli klämd mellan två sängar och den undre kompisen, ja vad skulle ske med henne? Mos?
Undrar vad jag bryter om jag ramlar ner på golvet bara? Jag kanske inte ens behöver slungas ut ur ett tåg för att dö.
Lampan vid min säng är alldeles solkig av allas fingrar som tagit på den för att tända och släcka. Den har satts på och av en tusen gånger.
Krängandet avtar och jag släpper taget om madrassen. Ok. Det kanske var normalt för ett tåg. Ingen annan reagerar, eller så sover dom bara. De stackars jävlarna. Ingen hade märkt om nåt hänt. Några av oss hade vaknat upp på Intensivvårdsavdelningen och resten inte.
Men nu. NU! Hur kan tåget luta såhär? Mitt huvud slår i kortändan, jag håller återigen emot med händerna. Det är ett långt tåg. Jättelångt. Men jag vet inte hur många vagnar. Jag blir yr. Och nu åker jag mot fotändan. Mina nakna fötter slår mot den polstrade väggen. Åh, nej vad äckligt. Hur många fötter har inte nuddat den innan mina? Hur ofta tvättar de den? Det hänger säkert en massa fotsvamp, vårtor och snorkråkor där. Jag drar in fötterna snabbt. Knör in dom under täcket. Usch.
Jag tar min halsduk och lägger den flera varv över mitt ansikte. Det ska bli tryggt tänkte jag, men det känns bara kvavt.
Vad är det där för ljud?
Nä, nu välter vi. Hjälp! Helvete!
Men vi stannar. Jag tänker at jag vill köpa nåt i kiosken. I restaurangvagnen har de ingenting. Hunden knyter jag fast på min plats, så att hon inte smiter och medans jag är i kiosken på perrongen, åker tåget! Jag springer, men hinner inte ikapp. Jag pratar med stinsen. Min hund! Hon sitter fastbunden vid min plats. Han säger att de ska ta hand om hunden. Men, säger jag ingen får röra henne, för hon bits då. Och då måste jag ta bort henne, om hon biter nån konduktör.
Jag håller krampaktigt i madrassen igen. Det lutar medans vi kör in på station. Jag vaknar kallsvettigt och tänker det var väl en jävla skön dröm.
Åh herregud.
Jag är trött och lyssnar på ljuden. Det är väl ändå ganska behagligt. Jag slungas än dit och en hit och så småningom försöker jag intala mig att allt är normalt och att alla tåg gör såhär. Det går nog att somna till dessa ljud ändå, är de inte jävligt meditativa? Bara ingen börjar snarka nu. Och gissa vad?
Åre! Framme!