Nattruset 2017

 

Mina tårar syns inte på natten i skogen. Men de syns desto mer på tunnelbanan på väg in till loppet. Det är andra loppet sen händelsen. Jag inser att jag är en timme tidigare än jag planerat. Jag var väl lite stressad. Peppen jag känner inför loppet övergår i ångest och resan dit är bajsjobbig.

Tjurruset är ett lopp som hålls varje år framåt hösten. Normalt går loppet på dagtid, både lördag och söndag, för det är så jäkla många idioter som vill springa 10km  i obanad terräng och simma i kärr. Patrick och jag brukar vara med. I år är det premiär för Nattruset som går på kvällen och endast 5km. Förra året anmälde Patrick oss direkt på plats efter det att vi sprungit klart Tjurruset.
Jag sa att, haha, men hur smart är det att bada i äckliga kärr i mörkret? Och du sa, äsch på natten syns dom ju inte.

Vi skulle springa tillsammans, som vi brukar, var det sagt. Men det var innan du fick ditt hjärtstopp. Nuförtiden får du ju inte springa lopp längre (för att jag blir så nervös då). Och jag var inte sugen i vilket fall som helst, så vi ställer in tänkte jag. Men i förbigående frågade jag en kompis om hon vill springa istället för Patrick och hon svara ja på en gång (fan också), så nu står vi här och trampar i startfållan.
-5 minuter till start. Stäng av pannlamporna och njut av våran eldshow! Skriker speakern. Alla släcker och spänningen är på topp.
Vi fick en pannlampa innan start. ”Tänd den röda lampan om du är skadad, så hittar vi dig.” sa funktionärerna. Smart tänkt.


Jag är ju så jäkla pepp och kylan gör att jag känner mig levande, klar och cool. Det är ju därför jag springer lopp. Nu minns jag.
Starten går och efter första kärret, känner jag: Yes! Det här fixar vi! Vi doppade oss bara till knäna. Stackars alla er som ramlade…
Men redan innan första km var över var vi doppade till hakan. Min vita T-shirt var brunsörjig och jag kände att det skavde av leran mellan skinkorna. Men jag var levande! Och så jäkla pepp! Vi springer här i mörkret och luktar skunk, snackar och flåsar. Vad mer kan man begära av en lyckad lördagskväll liksom?
-Du får slå till mig om jag blir för pepp!
-Nä det här är kul! Säger min kompis. Vi är lika sjuka båda två.
Men va fan nudå, tar det här kärret aldrig slut?
-Det här är ingenting mot nästa, säger en kille som springer förbi. Han hade sprungit loppet på dagen också. Va fan har han fått sina Jesus-skor ifrån, jag bara sjunker…
Efter typ en timme är vi fortfarande inte i mål. Vi håller på att gå igenom det fjortonde oändliga kärr-träsket och nu tror jag inte att vi någonsin kommer i mål. Jag fryser så jag skakar och längtar efter taxi. Det här är fan inte kul.
-Ingen Taxi skulle någonsin plocka upp dig.
-Va? Tycker du inte jag luktar gott? Lite bäverbajs säger väl ingen nej till.
Det är så jävla överdrivet, två-tre kärr hade ju räckt.
1 km kvar. Men nu kan det ju inte vara några fler kärr. Ögonen svider och jag ser ingenting. Fuck, jag kan inte ens torka med handen, jag har lera precis överallt. Hur länge har vi sprungit nu egentligen? Jag försöker spotta på min klocka men den går inte att få rent, eller om jag har för mycket skit i ögonen. Jag vet inte.
-Jag hör musik!
Ett sista kärr mellan oss och musiken, sen är vi framme!

-Det här gör vi inte om!
-Det säger du efter varje lopp!
-Men det här var fan inte kul.
-Precis så säger du efter varje lopp.
-Men på riktigt, det var dåligt upplagt.
-Ge det till imorgon, så anmäler vi oss till nästa år igen.

Alltså det är ju många lopp som man känner att man kunnat sprungit ändå, nån annan dag när det inte kostade flera hundra för att springa samma sträcka. Men jag skulle aldrig springa och simma i kärr om jag inte betalat för det.

Sammanfattning: För många kärr, för lite löpning. Extremt lite löpning vilket gjorde att man frös redan innan mål. Lite för kort bana. Men coolt på nåt sätt. Om det hade varit färre kärr. Mycket färre.
För få duschar, inga omklädningstält lite meckigt att byta om.
Säkerhetstänket var extremt bra på detta lopp. Jag såg minst två ambulanser och 4 fyrhjulingar som stod redo, massa funktionärer, många fler än vanligt, de stod med starka lampor i kärren så att vi kunde se trots dimma. Gemenskapen från andra medtävlande var helt suverän. Från att man tipsade om att ”gå INTE vänster i kärret” till att man sträckte en hand bakåt för att dra upp nån. Vad är en bra tid på ett kärrlöpningslopp? Ingen vet och ingen bryr sig. Upplevelsen och att se till att tjejen bredvid inte fastnar i leran i all evighet, är viktigare än att komma i mål fort.

På tunnelbanan hem tittade folk inte längre medlidande på mig för att jag grät, utan glodde snarare tveksamt på mitt leriga ansikte. Jag kände mig stark och cool med min nya mössa, men jag inser att jag inte luktade så gott. Så jävla nöjd.

Tack tjurruset! #nattruset

PÅ tunnelbanan, på väg hemåt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.