Nya jeans, nya perspektiv 

Jag hade samma tröja på mig sist vi sågs. Då diskuterade vi lopp och hur vi skulle lägga upp träningen mot våra mål i sommar. Hur många triathlonlopp hinner man egentligen med på en säsong? Vilket lopp skulle bli vårt A-mål och skulle vi hinna åka på mtb-semester? Och skulle vi ta med männen eller skulle vi åka själva?

Ok,  jag har samma tröja, men jag har iaf mina nya byxor på mig. Dom är så sköna. Mamma drog med mig och fixade. Det var dags tyckte hon, jag hade ju gått omkring i samma byxor sen händelsen. Så vi åkte till Mall of Scandinavia.
-Uj vad ljust det är här och så rent! Jag fattade plötsligt vad mamma menade. Mina byxor gick inte att få rent längre.
-Du behöver verkligen nya byxor!
Mammor är bra på sånt här. Jeansaffären Raw, där har dom alla storlekar.
-Jag vill ha ett par jeans som inte sitter åt.
-Åh vad grymt, säger säljaren.
Jag hade tänkt säga, att jag inte vill ha byxor som sitter åt, eftersom hela mitt liv känns lite tight och jag har överhuvudtaget lite svårt att andas. Och oj vad högt i tak ni har i lokalen, det var värst, här skulle jag nog kunna tänka mig att jobba, här kan man andas liksom. Vad ska jag egentligen göra med mitt liv, nu när jag inte tränar? Och hur kommer det sig att du jobbar här?
-Jag jobbar egentligen i butiken i stan i gallerian. Jag kom jättetidigt imorse för jag var så osäker på om jag skulle hitta butiken, det är ju så stort här. Hon skrattar. En sån där peppig ungdom, som älskar kläder och kunder. En sån som har service naturligt i blodet och pratar som med mig som om hon kände mig. Hon vågar vara sig själv bland främlingar. Jag har glömt bort hur man gör, det har inte varit så viktigt, men nu, nu känns det viktigt. Det var viktigt för mig att hon kunde det, att hon var normal mot mig, i detta nu när jag tappat bort världen.
Åsså får jag prova alldeles för tighta byxor.
-Nä usch, det var ju inte det du ville ha! Ge mig dom där!
Hon försvinner. Sen kikar hon in i provhytten.
-Alltså, kan du tänka dig att testa herrbyxor? Många går ju över på det om man vill ha det lite loosare alltså, typ boyfriend look…
Jag nickar och torkar en tår.
Byxorna var så sköna.
-Kan jag ha på mig dom här på en gång?
Mamma betalar.
-Ska vi inte köpa en tröja till dig också?
Mammor är bra på det sättet.
Jag har haft på mig byxorna sedan dess. Varje dag. Ok inte på nätterna och när jag tränar med hunden har jag för det mesta militärbyxorna, men annars så.


Jag har samma tröja idag som sist, men resten är nytt. Inuti är jag en ny. Livet är nytt. Och gammalt.
Men vad ska vi prata om idag? Kanske berättar jag att jag bara sprang 3,5 km idag och frågar om du läst i bloggen. Vi får prata om hur mycket jag inte ska träna och vad det är för fel på mig.  Eller så kanske jag gråter och pratar om Patrick. Vi har ju inte setts sen du hälsade på i sjukhuset och du vill säkert prata om det.  Kanske kan vi prata om affärsidéer sen eller min uppsats. Jaa, bra idé! Låt oss tala om min uppsats en liten stund. Jag behöver verkligen få lite mer ångest. Verkligen.
Men när du kommer, berättar du att du har tagit dig an ett fosterbarn. Jag glömmer mitt lilla liv för en stund. Och slutar grubbla över hur länge jag tänkte skriva uppsats och vara deprimerad, egentligen. Det lär vi ju märka liksom.  Så vi pratar om att hjälpa ett barn att få en normal vardag, med normala rutiner och få vara en del i en normal, kärleksfull familj. Så starkt, så rätt. Jag saknar ord. Allt känns ju trivialt, när man kan rädda liv.

2 thoughts on “Nya jeans, nya perspektiv 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.