OM du hade älskat mig. del 13

Att överleva ett plötsligt hjärtstopp. En berg och dalbana. Jag skriver om min upplevelse när min man Patrick 39 år, den 11/3 2017 råkade ut för nåt extremt ovanligt och ofattbart, ett plötsligt hjärtstopp på ett motionslopp. De fann att hjärtstoppet berodde på en hjärtinfarkt i höger kransartär. Jag skriver här för att försöka förstå och för att bearbeta.

Du är som vanligt men får inte göra nåt. Inte köra bil, inte stressa på morgonen och ta hand om barnen. Inte bära ner tung tvätt eller åka och handla. Du får heller inte åka till bygghandeln och hämta virke. Inte stressa överhuvudtaget. Om jag skulle lämna dig ensam hemma skulle du springa runt och göra alla de där grejerna och stressa omkring som fan. Det är inte värt det. Här chansas det ingenting. Tror inte du fattar allvaret än. Men jag stressar omkring och skonar dig. Är trött och avundsjuk, ledsen och tacksam om vartannat. Ha det så jävla skönt där i sängen, medans jag väcker gnälliga barn.

Vi har presentkort på en upplevelse som vi inte har utnyttjat. Bodyflight. Undrar om man kan byta den till en spadag istället? Bodyflight känns ju lite väl vågat. Tänk om man flyger in i en vägg och bryter nacken.

-Det är nog inte så vanligt att det händer.

-Nä och jag vet fler saker som inte är så vanligt att de händer som hände. Tror inte det är någon som dött på spa iaf.

-Det tar en månad för hjärtat att återhämta sig efter en hjärtinfarkt, sa läkaren. Men pga Patricks extrema händelse så tar det minst 6 veckor.

Ingen som vet egentligen, men för säkerhetsskull. Vi ska på återbesök innan det gått 6 veckor och testa allt igen, eller bara snacka jag minns inte. Men nu tar vi det totalt piano i 6 veckor, tänker jag.  Men du ska promenera och öka promenaderna successivt för varje dag ändå. Jag letar efter promenader utan uppförsbackar och där vi är i närheten av en bilväg. Just in case. Jag har ett stort behov av att känna kontroll, att kunna förutse situationen och att veta exakt vart vi ska gå. Det känns svårt, jag brukar mest gå på känn. Det är så mycket man inte känner igen hos sig själv eller hos Patrick just nu. Allt är upp och ner.

3-4 km går vi med hunden och vi pratar mycket. Jag är helt slut efter promenaderna, det är inte du. Och du klarar även av besök mycket bättre än mig men vi somnar ofta båda två efteråt.

Du är sjukskriven till sista april, till att börja med. Jag är inte sjukskriven. Jag är hemma och tittar på min uppsats. Den skriver sig själv nästan. Typ så, fast tvärtom. Jag tar bort stycken och saker som inte känns relevanta. Allt känns trivialt och jag förstår att det inte är värt att göra om hela skiten, men så jävla dålig kan den inte få vara. Sen trycker jag ctrl Z och allt går tillbaks som förut. Ångest och svart. Jag kommer aldrig bli klar.

-Och de flesta blir halvtidssjukskrivna när de ska tillbaks till jobbet. Alla kan inte jobba heltid. Men allt tyder ju på att du kommer bli helt återställd, läkaren pratar med Patrick.

Jag då? Hur blir det med mig? Hur brukar det vara för dom anhöriga?

Närstående kände sig tacksamma när patienten överlevde, men de upplevde samtidigt en stor oro och en känsla av att behöva skydda patienten från ytterligare skada. De hade svårt att lämna patienten ensam /../. De upplevde en rädsla av att patienten skulle drabbas av ett nytt hjärtstopp och då inte överleva, /../. Närstående var inte förberedda på de utmaningar som väntade dem efter att patienten hade skrivits ut. Närstående kunde under den första tiden vara vaken på nätterna för att säkerställa sig att patienten andades,/../Närstående försökte dölja sin oro så att inte patienten skulle märka det, de satte sina egna problem åt sidan och fokuserade allt på patienten. Att se att patienten mådde bra hjälpte till att minska oron, men närstående beskrev att om omgivningen ställde krav på att närstående skulle visa tacksamhet och glädje över livet kunde välbefinnandet minska. (By: Nilsson, Pär; Thorén, Gunilla. Örebro universitet, Institutionen för hälsovetenskap och medicin, 2015; Örebro universitet)

Jag hittade en uppsats som beskrev hur det var för närstående när en anhörig drabbades av plötsligt hjärtstopp. De flesta överlever ju inte det, men en del av uppsatsen handlade om de som kom hem. Och se där, jag är ju inte det minsta unik. Alla andra är också vakna och kollar på andningen på nätterna och försöker mörka sin oro och visar fingret till de som är så jävla glada och tacksamma. Ok men dåså. Jag är helt normal. Fan vad tråkigt.

Lite drygt en vecka efter att du kom hem, börjar du köra bil igen. Jag är så jävla trött att det kändes säkrare att du hämtar barnen än att jag sätter mig bakom ratten. Läkaren hade satt ca en veckas körförbud, jag tyckte egentligen 6 veckor. Men allt gick bra och du hade tom handlat och stod och lagade mat och när jag vaknade. Jäkla skit, det fick du ju inte.

-Men jag är ok! Jag mår fint. Jag tog det lugnt.

-Det sa du på loppet också.

-Du kan inte hålla det emot mig resten av våra liv.

-Nä men resten av året funkar nog. Kanske lite längre om du inte sköter dig!

Vi äter och allt känns nästan som vanligt.

-Men Hur kan du äta korv? Fläskkorv? Åh herregud! Man skulle ju minska på fläsket.

-Jo minska, inte äta ingenting fläsk.

-Men va fan. Det är ju skitäckligt. Jag kan inte svälja nåt.

-Jag är ju inte du. Jag tycker det är gott.

-Men va fan Patrick, om det finns nån enda del som vi kan ändra så är det ju att vi inte äter nån fläsk längre.

-Nä fläskkött kanske inte är det godaste heller. Men grillad korv blir så torr annars.

-Men skit i korvjäveln. Herregud! Vi ska bara äta vilt och fisk. Inget annat. Det räcker väl? Du älskar ju skaldjur också.

-Jo det gör jag ju.

-Men vi äter mer skaldjur och sånt, det får vi unna oss ju. Skaldjur, fisk och grönt. Din kropp måste i vilket fall som helst rensa ut och få vila av alla gifter nu. Tänk vilka elaka mediciner det runnit genom din kropp nu. Ditt kiss var alldeles svart. ”Oj”, sa sköterskan när hon såg det och hämtade läkaren. Det bådar ju aldrig gott.

-Svart kiss?

-Jo det var sådär jättemörkgrönt. Ganska äckligt faktiskt. Det var någon medicin som du fått på IVA. Tydligen hade den sjuksköterskan aldrig sett nåt sånt.

-Det är svårt när det inte finns något konkret man kan göra för att förbättra sin kost.

-Jo du kan ju sluta äta korv.

-Men vi äter ju inte korv jätteofta.

-Och nu gör vi aldrig det. Punkt. Det blir ju en förändring.

Jag kramar dig i köket och viskar: Jag älskar dig så jävla mycket, vet du det?

Du viskar tillbaka: ja jag vet faktiskt det, tror jag har läst det i en blogg nånstans.

Men åh! Jag puttar på dig och skrattar. Det är så jäkla underbart att du är tillbaks och jag kan inte slappna av ändå.

Snart ska du till sjukgymnasten och göra cykeltest, kanske kan jag tro på att det är sant då. Att du kommer överleva på riktigt.

-Jag älskar dig, säger du.

-Nä det gör du inte, säger jag.

-Va?

-Nä för om du hade älskat mig, hade du aldrig gjort såhär mot mig.

Nästa del: KBT för den stackars anhöriga, efter ett plötsligt hjärtstopp

Tidigare delar:

Plötsligt hjärtstopp på ett lopp, del 1

Plötsligt hjärtstopp på ett lopp, dag 2

Plötsligt hjärtstopp på ett lopp, del 3

Plötsligt hjärtstopp och minnesförlust, del 4

Plötsligt hjärtstopp på ett lopp, del 5

Plötsligt hjärtstopp utanför sjukhus, del 6

Plötsligt hjärtstopp på ett motionslopp, dag 7

Plötsligt hjärtstopp på ett motionslopp, del 8

Ditt plötsliga hjärtstopp skedde på rätt ställe. del 9

Plötsligt hjärtstopp, det börjar bli tråkigt nu, del 10

Dag 11, hemgång. Plötsligt hjärtstopp på ett lopp

Plötsligt hjärtstopp och vägen tillbaka, del 12

Se alla avsnitt med hjärtstoppstema

Patrick och jag vid nyår 2017

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.