Patrick säger upp sig

 

Vi är på landet och myser en dag, utan barnen.

Strax innan sommarsemestern tar Patrick extra mycket ledigt från jobbet. Typ helt ledigt. För alltid.

-Jag tänkte att jag behöver vila och spendera mer tid med barnen och fundera på nästa steg, säger du.
-Va?
-Nånting måste man ju förändra om man har fått en hjärtinfarkt.
-Du ska göra vadå?
-Sluta jobba.
-Va? Okeeejj. Haha.
-Det kanske är bra att få vara ledig och ta det lugnt och bry mig mer om dig och barnen. Jo men det blir bra. Så slipper du oroa dig för att jag stressar så mycket.
-Ja, men vilken bra idé! Verkligen. Jag blir ju helt stressfri när du är här hemma hela dagarna och bara går omkring.
Jag viftar med armarna, frenetiskt, demonstrativt, runt, runt.
-Men på riktigt, det är viktigt.
-Så det blir din livsstilsförändring? Att hänga här hemma och gå mig på nerverna?
-Ja, det kommer jag. Och fråga om du vill ha kaffe hela tiden och om vi inte ska dra på 2 timmars lunch och promenera och ska vi inte pussas nu och sånt förstås. Hehe.
-Kul.
-Jag kan ju bygga lite.
-Nej, det blir ingen mer altan. Den är redan för stor. Och ingen pool heller.
-Nej, jag vill egentligen starta eget. Det har vi ju pratat om.
-Ja, okej.
-Så att jag kan konsulta och du kan fakturera dina saker. Det är ändå inget bra på att vara anställd, det säger du ju alltid.
– Jo, så är det ju. Men när jag tänker livsstilsförändring, tänker jag ju mer som i att flyttat till Australien och göra ett nytt liv.
-Ja det kan vi ju också göra! Fast mer om 9 år, när alla barnen tagit studenten.

Så Patrick sa upp sig och vi startade firma. Och jag hann ju knappt oroa mig för att han skulle drälla hemma och störa mig, innan han är ute på uppdrag och konsultar. Så nu är jag orolig för att han inte är så nära mig istället. Man är aldrig nöjd. Så är det bara. Men barnens sommarlov är åtminstone äntligen slut och den enda som jobbar och pluggar hemifrån är fortfarande bara jag.

Kurserna jag ska läsa i höst börjar i slutet på augusti. Dessa skulle bli kompletterande till min masterexamen.
Det är så konstigt, livet går liksom vidare av sig självt, medans jag har hunnit få andra intressen och inte hunnit anpassa något, till det jag egentligen vill göra. Så vi får väl se hur det blir med hösten, men den lär ju komma, oavsett om jag har hunnit anpassa det jag gör till det jag vill göra. Skönt att åtminstone Patrick vet vägen.

Bilder från landet, Vikbolandet, Stäk.

Vill du läsa mer om bakgrunden till detta beslut: plötsligt hjärtstopp och akut hjärtinfarkt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.