Plötsligt hjärtstopp och minnesförlust, del 4

Min man Patrick 39 år, råkade den 11/3 2017 ut för nåt extremt ovanligt och ofattbart, ett plötsligt hjärtstopp på ett motionslopp. De fann att hjärtstoppet berodde på en akut hjärtinfarkt i höger kransartär. Jag skriver här för att försöka förstå, för att bearbeta och för att berätta för honom vad som hände. Dag 4

Tisdag 14/3 2017 kl. 09.00 Hjärtavdelningen Danderyds Sjukhus 

En av läkarna som tog emot oss på akuten i lördags kväll, kommer fram och hälsar på dig, sen tittar hon på mig.
-Åh jag är så glad att det har gått såhär bra! Du och dina tre barn har varit i mitt hjärta hela helgen. Säger hon och trycker sin hand mot sitt hjärta. Innerligt.
Jag nickar, men fattar inte riktigt ännu, var det verkligen så illa?
Men det var här nån gång som jag började förstå hur nära det hade varit. Jag andas inte ut. Än.

Jag håller i vattenglaset med båda händerna och tittar på tvn i väntrummet på hjärtavdelningen. Tårarna rinner och jag märker att jag dreglar. Jag sätter ner glaset och torkar mina byxor. Henrik Schyffert sitter i SVT och säger nåt intressant om rädsla, men jag minns inte vad. Rädsla? Håller inte han på med humor? Jag är rädd. Livrädd för allt. Rädd för framtiden, rädd för att bli ensam, orolig för barnen. Men prick nu är jag mest rädd för att din gastroskopi ska gå dåligt. Ditt blodvärde har minskat och dom är rädd för att du fått magsår. Det skulle vara fett obra när man får blodförtunnande. Du ska äta blodförtunnande i minst ett år, antagligen resten av ditt liv. Brilique och Trombyl. Den ena tabletten ser ut som ett hjärta. Ditt hjärta mår dåligt. Skitdåligt. Så jävla dåligt att det gav upp. Du föll ihop. Jag kan fortfarande inte fatta det.

Dina föräldrar och syskon har åkt hem nu. Jag sitter ensam kvar med ångesten i väntrummet. Steph kommer till lunch och min bror efter jobbet, men det är långt dit.

Jag längtar tills vi kommer hem och kan sitta i soffan och jag gosar in mina kalla fötter under dina lår, lägga mitt huvud på din axel och säger till dig att det där gör du fan inte om. Du får inte skrämmas sådär!
Du ler då sådär allvarligt, som bara du gör och säger: Jag lovar det. Verkligen! Det där gör vi inte om.
Och sen håller du om mig hårt och jag känner mig sådär liten och sårbar, som jag bara känner mig med dig och så somnar jag. Du anar inte vad jag längtar efter att få sova.

Gastroskopin gick snabbt och allt såg fint ut. De slapp söva dig men du fick bedövning i halsen. Du är hungrig.
-Jag har inte fått någon mat på flera veckor.
-Du åt ju igår.
-Gjorde jag? Men innan det här gick jag ju på juicefasta i 2 veckor.
Du glömmer allt direkt. Närminnesförlust är riktigt enerverande faktiskt.
-Du ska få mat, så fort bedövningen släppt i halsen.
-Jag är jättehungrig, jag har inte fått någon mat på flera veckor.
-Mmmm.
Jag går ut en stund.

Och sen när jag kommer tillbaka, ser du på mig igen med den där tomma blicken och frågande ögon, som om du precis vaknade ur narkosen:
-Varför är jag här?
Och sen blir du irriterad: Hur länge ska jag vara här egentligen?
-Vad minns du nu?
-Att jag kom hit igår.
-Ok, minns du att du hade besök igår?
-Ja du var ju här
-Inte din mamma?
-Nä
-Min bror?
-Nä
-Kommer du ihåg att du gjorde gastroskopi imorse?
-Nä vad är det?
-Ok. Vi var och sprang ett lopp och du kollapsade, du fick ett hjärtstopp och de satte igång med hjärtlungräddning nästan på en gång. Du hade fått en hjärtinfarkt. Vi fick åka ambulans hit.
-Oj, det var ju inte bra.
-Nej, vet du var du är?
-På sjukhuset.
-Vet du vilket sjukhus?
-Sahlgrenska?
-Nä, du är på Danderyd.
-Ok.
-Du har varit här sen i lördags och idag är det tisdag.
-Tisdag?
-Ja.
-Jag skulle gissa på söndag.
-Det är den 15:e mars. Vet du vilket år?
-Ja såklart det är 2017, om det inte hänt något extremt drastiskt.
-Jo men igår trodde du det var 2200.
-Det var konstigt.
-Och du trodde vi var i Lettland. Göteborg är bättre tror jag.
-Stockholm är ju ännu bättre.
-Jo
-Har någon pratat med jobbet?
-Ja, jag har pratat med din chef flera gånger.
-Jag har tappat min telefon.
-Nä det har du inte, den är i min ficka.
-Ok. Jamen då förstår jag varför jag är här. Nu är det bra, när någon har berättat. och sen somnar du. Det är mycket för dig att ta in förstås.
Ungefär den här konversationen har vi en 6-7 gånger om dagen och jag antar att du också frågar sköterskorna. Jag orkar snart inte längre.

Du kommer dock ihåg allting annat perfekt. Allt vi gjort veckan före loppet och ditt jobb och annat. Men jag är så orolig att du inte ska få tillbaka närminnet. Att vi bara kommer ha våra gamla minnen och inte kunna göra några nya. Hur går det? Kan man leva så?
Man kan inte ens göra slut, för det skulle du ju inte komma ihåg. Åh herregud, det är klart det blir bra. Det kommer bli skitbra. Precis som vanligt, bara att du kommer stressa mindre och vi kommer göra fler roliga saker med barnen. Unna oss mer tid med varandra och allt sånt bra kommer detta att leda till.
Många gör en stor livsstilsförändring, har jag läst. Alltså de flesta som fått en infarkt gör det. Fast du kommer ju inte ihåg att du fått en, så det kanske inte blir nåt med det.

-Vad jobbar du med? Frågar sjuksyrran dig.
-Jag jobbar med att förbättra hela Sveriges Tv-upplevelse, svarar du.
-Oj det låter som ett viktigt jobb.
-Ja det är grymt viktigt!
Han hämtar då en tv åt dig. Det var snällt, då har du nåt att göra.

Kanske kommer du ihåg allt imorgon. Hoppas. Jag gråter när jag lämnar dig.

Läs nästa del

juni

One thought on “Plötsligt hjärtstopp och minnesförlust, del 4

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.