Polishundstest

– Vi antar en halv hund på tio.
– Oj.
– Eller jag kanske överdrev lite, en hund på tio kanske.
– Ok.
– Vi börja med att testa en social del. Jag ska kunna hälsa på dig utan att hunden sitter i armen på mig. Sen testar vi kamplusten, om hon gillar att dra i en trasa och hur länge.
Arbetslusten får vi fram i olika moment och vi testar flera miljöer tex lite halkigt golv och konstiga underlag, mörker, inomhus/utomhus.
Hon ska också vilja leta efter föremål och hur intresserad hon är av allt. Hunden ska kunna stå emot rädsla, så vi försöker skrämma den och se hur den reagerar. Vi har lite olika alternativa övningar beroende på hur det går på de andra momenten. Men vi forcerar inte. OM hon inte klarar något, så bryter vi. Allt som allt tar det nog 1h eller 1,5. OM vi ska prata lite så tar det nog 2h. Räkna med två.
Den ansvarige för polishundstestet förklarade hur testet av min hund skulle gå till. Men det var inget jag kunde förbereda, egentligen. Bara komma dit och vara avslappnad. Jo, tjena, jag är redan nervös.
Om hon fungerar i alla moment, passar vi ihop henne med lämplig förare och skriver kontrakt på en prövoperiod på tre månader. Det måste fungera med hundens personlighet och rätt person. Alla hundar och förare passar inte ihop. Jag kan inte säga hur snabbt vi kan placera henne, du kommer ju att få ta hem henne oavsett hur det går.
Vi kan också avgöra om hon eventuellt hellre skulle fungera som väktarhund och isåfall slussar vi henne vidare. Väktarbolagen brukar få sina hundar från oss.

Hundtränaren som jag varit hos med Nikiita har förmedlat kontakten på Polisens Hundenhet och nu var det alltså dags. Några dagar efter telefonsamtalet, åker vi dit.

Jag är skitnervös. Vill så gärna att det ska funka. Hade känts skönt att kunna lämna över henne till någon som vet vad hen gör och som kan kanalisera hennes energi.
Jag och Nikita går in, hälsar. En kvinna kommer fram och tar kopplet, går iväg med hunden. ”Åhnej” hann jag tänka och sen ”nej så får jag inte tänka! Inte påverka hunden nu.” Jag biter mig i läppen. Men det gick bra. Det är jag som är nervös, inte hunden. Nikita tittar tveksamt bakåt, men följer med. Sen är de utom synhåll, går omkring inne i en lada.
Nikiita verkar faktiskt snarare lite loj. Lite långsam på nåt sätt. Inte så som hon brukar. Situationen kanske, eller värmen.

Nu kommer de tillbaks, kvinnan drar fram en trasa i skinn. Nikita tar tag i den direkt, kampar, det gillar hon. Föraren sparkar hårt i en dörr och vrålar. Nikita släpper, tittar åt mitt håll. Jag har ingen aning om det var bra eller dåligt att hon släpper. Bra antar jag.
Men det var dåligt. Hon skulle inte släppa.
Jag vet inte heller vad jag ska säga, om jag ska säga nåt. Så jag är tyst.
Föraren lockar henne igen med trasan och hon kampar igen, men inte lika glatt. Ett lite mindre vrål får hunden att släppa igen. Poliserna är inte så nöjda.
Jag fattar inte riktigt, vi har ju övat på att hon ska släppa och om hon inte släpper har jag blivit arg och då har hon släppt. Hon är skitduktig på att släppa numera. Hon är så stark, hon drar omkull folk annars. Jag har antagligen tränat helt fel för att hon ska bli polis. Jag hade ju ingen aning.

Nu går vi allihopa in i den mörka ladan. Jag går upp och ner för en sån där gallertrappa med hunden och hon följer mig fint. Sen får hon leta efter en boll. Men hon hittar den inte, kommer tillbaka till mig. Jag säger inget, hon springer dit igen där bollen borde vara, hittar inte, ger upp. Hon gillar nog inte den där bollen. Hon får en till chans och hittar bollen. Sen låtsas-gömmer hundföraren bollen och då tröttnar hunden på en gång. Hon tittar på mig och säger: den är inte där, vad ska jag göra nu?
Överhuvudtaget har hon tappat suget nu. Det är närmare fyrtio grader varmt i ladan och svetten rinner i mitt ansikte.
Nu får hon leta efter skinntrasan. Men hon kommer ihåg att den fick hon ju inte dra i nyss. Så den vill hon helst inte bita i igen. Men hon hittar den, lägger den vid mina fötter. Så ska hon alltså inte göra. Hon ska inte släppa den och hon ska fortsätta vilja kampa med den. Sen läggs trasan på marken och en lastpall släpps med en smäll över den. Nikita ryggar tillbaka och vill fortfarande inte ha trasan.
Hon är inte tillräckligt på. Polishundsämne ska söka villigt och oavbrutet i minst fem minuter. Hon har tröttnat efter två ungefär.
Vi får ändå testa några moment till. Nu i en annan lada. En rasslande kedja låter i ett stort metallrör och hunden hoppar till, men inte så farligt. Det gick bra.
Sen skrämmer de henne, med ett spöke, en fladdrande overall. Hon ryggar tillbaka och vill inte komma fram till mig och spöket. Hon gör det när jag ropar, men nu tycker hon inte det är kul alls och vi avbryter.
– Vi skjuter inte nu, så att hon inte blir skotträdd. Hon bygger på sig. Desto mer obehagligt som händer, desto otryggare blir hon, säger en av instruktörerna som är med.

– Hon är för känslig. Hon är jättetrevlig, lite försiktig, men trevlig. Hon blir inte det minsta stressad och så fort ni är ute ur ladan så är hon sig själv igen. Men hon minns vad som hände där borta och då blir hon lite loj igen. Det är inte bra.
– Inte?
– Nej, en polishund ska kunna stå emot vad som helst och helst inte minnas nåt den tyckte var obehaglig. Den ska kunna skaka av sig allt ganska fort.
– Ja det är klart.
– Du har en väldigt trevlig hund. Den passar nog bra som familjehund.
Jag ler. Och gråter inombords.
Jo, men vi kommer att omplacera henne.
Och så berättar jag lite mer om varför och hur hon har reagerat i olika situationer.
Och poliserna bekräftar att det är normalt hundbeteende och att dessa raser gör så, de gillar inte att folk kommer fram. Kanske en schäfer hade passat er bättre?
Jo, det är ju lätt att vara efterklok.

Jag var så deppig efter testet. Tänkte att jag gör fel som vill ge bort en fin familjehund, som jag skulle kunna tävla med.
Så jävla deppig.
Men sen så insåg jag att det inte är nåt fel på min hund. Det är fel på min situation. Hade jag varit själv, hade det ju aldrig varit fråga om att hon måste flytta.
Det största problemet kvarstår: om jag inte är hemma och barnen tar med sig kompisar som inte har någon koll, det är då hunden blir orolig och kan nafsa. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om något händer. Idag tar barnen inte med sig sina vänner hem. Och det måste dom ju få göra.

Efter testet, fick jag ta nya tag. Det var tungt. Men jag måste hitta en annan lösning. Jag tvingade mig själv att det måste kännas okej igen. Och jag sa till mig själv att med polistestet i bakfickan kommer det bli lättare att placera henne. Hon reagerade fint och normalt på alla tester. Hon är inte sådär hård och stursk som en polishund måste vara. Hon är inte en sån som inte släpper.
Och trots att jag tycker hon är skitbra, så är hon för mycket hund för resten av familjen. Jag har en rastypisk, normal hund, som inte gillar stökiga barn eller andra stökiga miljöer. En helt normal hund som gillar att jaga efter katter och som har mycket driv. Som tycker allt är kul. Som vill jobba. Som behöver mycket motion och stimulans. Som skulle beskydda mig från allt och alla, även när det inte behövs. En helt normal, lyhörd och känslig hund.  Så ville jag ju ha det. Och så fick jag det.

Att det inte funkade med resten av familjen kunde jag inte veta i förväg. Den erfarenheten hade jag inte då.

Fortsättning följer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *