Första veckan på Camino de Santiago, Camino del Norte
Etapper:
Irun – San Sebastian 26 km
Vacker, extremt jobbigt etapp. Kuperat och mycket stig. Gick med en spanjor och en amerikansk kvinna. Vi hade bråttom och tog inga pauser. Varför vet ingen. När vi till slut stannade till på en bar, var det en sekt som bjöd pilgrimer på dricka. Den var god och kostade en donation. Sov på ett hemskt härbärge i en källare utan fönster, där de stängde av ventilationen på natten. Hjälp!
Härbärge i Irún: Alberge de Peregrinos de Irún (donativo 50 sängar) endast kallvatten, nyrenoverat 2018.
Härbärge i San Sebastian: Claret Ikastola (donativo, 60 sängar) ligger i en sommarstängd skola, endast öppet juli/aug.
San Sebastian – Zumaia 32 km
Gick ensam. Var framme vid etappmålet redan vid halv tio, så fortsatte gå till Zumaia. Kände mig stark. Nöjd. Men det är väldigt, väldigt halt på asfalten när det regnar. Höll på att ramla flera gånger om. Gick myrsteg. Sov i ett gammalt kloster och hospitaleron (volontären som jobbar på härberget) berättade gärna allt om caminon och vilka vägar man kan gå här.
Härbärge Zumaia: Conveto San José (donativo, 40 sängar ej sovsalar 2-3 sängar per rum)
Självbetjäning cider 2,50 Euro
Zumaia – Markina-Xemein 36 km
Det är långt, det känns. I slutet kommer en tysk kille ikapp och att prata med honom, lättar upp den tunga vandringen. Dock råkar vi gå fel väg och får några till backar på köpet. Sover igen i ett gammalt kloster. Hospitaleron här försöker att få oss alla i säng före klockan 22, vilket är hopplöst. När jag borstar tänderna släcker han lyset och jag får treva längs väggarna tillbaka till sovsalen. Möter en cyklist i hallen som ska cykla till Turkiet, efter denna Camino de Santiago. Jag hinner tänker att vissa verkligen är rastlösa och det var väl förjävligt hur mycket folk kan snarka, sen somnar jag. Blir väckt av att någon skriker att han tappat bort sin säng, men på morgonen är det ingen annan som hört honom.
Markina-Xemein: Conveto Padres Carmelitas (donativo, 40 sängar)
Markina Xemen – Eskerika 33 km
Går med en tysk tjej, som ska ta pauser hela tiden, och först nu fattar jag varför folk inte kommer fram så tidigt. Tyskan har gått här förut och som vegetarian är hon luttrad och äter bara matsäck. Jag gör likadant och de dagarna jag går med henne blir de billigaste på hela resan. Omkring 20 Euro per dag, inkl boende.
Härbärge Eskerika: Privat härbärge, finns bara ett, (22 sängar, 14 Euro, man kan tälta i trädgården för 5 Euro)
Eskerika – Bilbao 25 km
Går med tyskan igen, men måste säga hejdå i Bilbao, för att hon ska åka hem. Jag gråter som en gris, trots att vi ju egentligen inte känner varandra. Allt blir så intensivt på caminon. Vi har pratat två dygn i sträck och det är ju sällan jag spenderar så mycket tid med någon alls. Och så blir jag abrupt ensam. Passar på att gråta för allt möjligt när jag fortsätter utan henne. Jag gråter för att hunden är borta, att Patrick nästan dog, att barnen är hemma utan mig osv. Är helt slut när jag kommer fram till vandrarhemmet, men ser direkt några ansikten jag känner igen i sovsalen och känner mig inte ensam längre.
Härbärge Bilbao: Municipal Altamira (donativo inkl mat, 40 sängar) ligger 4,4 km efter centrum uppe på en höjd.
Bilbao – Castro-Uridiales 37 km
Går med en tysk kille som jobbar med funktionsnedsatta, mest autister. Vi hade ett långt, intressant samtal om hur olika man kan uppfatta världen och hur intressant det är att sätta sig in i andras situation.
När vi kom fram till Pobena träffade vi en till tysk, som hade vandrat ända från Tyskland. Han hade precis köpt nya skor, de gamla var utslitna. Klockan var bara 12, så vi gick vidare till Castro. Här var dock alla härbärgen fulla och det spöregnade. Jag tog in på ett hostal för 35 Euro. Enkelrum! Tv! Lakan! Det var helt underbart!
Castro-Uridiales – Laredo 30 km
Det regnade och jag gick själv. Bara asfalt och inget trevligt att tänka på. Mina tankar är som pingpongbollar, de fastnar inte nånstans. Var glad när jag kom fram och såg tyskarna igen. Vi gick på nattvard och fick en pilgrims-välsignelse i klostret där härbärget låg. Det gör ont att stå upp i kyrkan och jag grät av smärta och av alla möjliga andra orsaker. Jag tror att jag har brutit tårna. De gör ont, är svullna och blåröda. Jag kan inte sluta gråta, och jag låter tårarna rinna. Det är inte bara jag som gråter under middagen. En annan tjej gråter för att hon har med sig ett lexikon, som hon inser att hon måste lämna eftersom det är för tungt att bära. Hon gillar verkligen att bläddra i lexikonet och argumenterar för att hon kanske hellre kan lämna sin jacka eller sin sovsäck?
Totalt: 219 km av 850, 631 km kvar.
Här trodde jag fortfarande att den totala summan kilometer skulle ligga på 850. Men så var det inte.
Fler inlägg om Camino de Santiago:
Jag drog. Camino del Norte. 850km
Camino de Santiago med barn, hösten 2017:
Hej!
Tack för din blogg, intressant:)
Jag åker ner till Biarritz på måndag 18/4 och skall börja gå Norte från Irun på tisdag. Läste en annan blogg om Norte och att dem avslutade caminon efter ca hälften då man tyckte att det bara var asfalt/betong. Vad är din upplevelse om detta?
Hej, vad kul att du ska åka ner till Caminon! Men ja, jag blev förvånad över att det var så mycket asfalt. Irun-Bilbao var den finaste sträckan och också mycket natur, men det är en stadsvandring. Norte är mer asfalt än Frances, någon sa att Norte var 70% asfalt.
Jag vek ner mot Camino-Primitivo i Villaviciosa, det kan jag rekommendera. Har vänner som gick hela norra och de fick ta tåg på nåt ställe för att industriområdet vid Gijon tex inte är säkert att vandra genom. Men även Frances och Primitivo är mycket väg och asfalt, så man är beredd på det. Som svensk är det ju inte en vacker natur-vandring på det sättet, det är mer själva grejen med de långa distansen och alla människorna man träffar. Buen Camino!