Slut med smink

Det är många saker jag gör som inte min man Patrick gör. Jag simmar, jag skriver, jag tar selfies, jag är noga med maten, jag jobbar inte lika mycket, jag gillar hästar, jag cyklar gärna. Jag paddlar, kör lopp, jobbar ideellt. Jag byter däck, tvättar bilar, hämtar barn från bussen. Jag sminkar mig ibland.

Och så var det sminket som hon ville härma. Varför? Jag vill ju att hon ska härma de andra sakerna. Att vara stark, att älska naturen, att gå långrunda med hunden. Vad kan jag göra som ger min dotter substans till ett självständigt liv? Smink? Är det verkligen det vi ska ha gemensamt, är det det som avgör om du är kvinna eller man?

-Men mamma, du sminkar dig ju! Varför ska jag inte göra det då?
-Men du är för liten, du är ju fin som du är!
-Men är inte du fin som du är mamma?
-Jo, det är jag ju såklart.
-Eller det kanske bara är Pappa som är fin som han är, han sminkar sig ju aldrig?
-Ja, men varför tar du inte efter honom då?
-Men jag vill ju vara som du, mamma!

Hon var 7 år när hon sa det där. Det kändes som att hon stack en liten iskniv i min mage. Varför sminkar jag mig? Herregud, jag bara gör det av gammal vana. Jag ska ju liksom inte klä ut mig. Eller är det det jag gör? Jag klär ut mig till en annan version av mig. En lite fräschare, en lite piggare, en lite yngre. Det fanns en tid då jag sminkade mig för att se äldre ut. För att verka världsvan, självständig och cool. Jag ville se hård ut, mycket svart. Och att jag visste hur man sminkade sig. Det hade jag lärt mig av proffs som sminkat mig innan fotografering. Så det var ju lite coolt. Alla modeller ser ut såhär, liksom. Men nu?

Nu vill jag ju bara se mer ut som mig själv.

Som jag såg ut förr kanske?

Konstigt. Jag ser ju mindre ut som mig själv om jag sminkar mig. Egentligen.

Ingen av mina manliga kollegor skulle ens komma på att sminka sig innan de klev in på kontoret, så varför skulle jag göra det? De får gå omkring och se ut som hejkomochhjälpmig. Så jag har väl också rätten att få se lite trött ut! Sliten och torr, rynkig och dan, som mig själv liksom. Men jag vill inte det. Jag vill se ut som en babyrumpa i ansiktet, med väl markerade ögonbryn, sotiga fransar och glansiga läppar. Varför vill jag se ut så?

Är jag dum i huvudet?

Men jag vill ju också ha rena kläder, lukta minimalt med svett, ha tvättat hår och en snygg frisyr. Där är jag nog ganska lik vilken man som helst. Men sen vill jag se ut på nåt sätt i mitt ansikte, helst förstärka det bra och sudda ut det dåliga. Precis som med kläderna jag väljer.

Men varför? För att ta hänsyn till andra människor? Så att dom slipper mitt fulaste jag. Ett kvinnligt privilegium. Att vi inte behöver gå omkring och vara osminkade. Men. Det är ju jättekonstigt.

Ska jag springa omkring och vara snygg hela tiden. Nä tack. Jag vill vara stark och cool och handlingskraftig. Karismatisk och intelligent. Ok. Det ena kanske inte utesluter det andra. Men.

Kommer folk inte ta mig på allvar om jag inte sminkar mig? Eller kommer jag se så himla ung ut. Eller äldre?
Om min man inte behöver sminka sig, behöver inte jag heller det. Jag ska inte klä ut mig, längre.

Dotterns oskyldiga fråga, fick mig att tänka till. Sen dess sminkar jag mig nästan aldrig. För om man inte behöver se bättre ut, finns det väl ingen anledning. Eller?

Se till att inte missa nya inlägg, gilla mig på Facebook
[efb_likebox fanpage_url=https://www.facebook.com/www.chaly.se/] [wdi_feed id=”2″]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.