Tillbaks till Flottsbro skidbacke

Back to the crime scene. Flottsbro skidbacke, Huddinge.

Hur ska det bli? Kommer han att minnas nåt nu, när vi åker tillbaks dit där han föll ihop? Kommer han kunna tala om för mig vad som hände strax innan han föll ihop? Att han kände ett tryck ovanför bröstet, att han var extremt andfådd och att han hörde hur jag ropade på honom den där eftermiddagen i backen. Tänk om han skulle komma ihåg allt och bryta ihop nu. Och hur skulle jag reagera? Skulle jag få panik, flashbacks, ångest eller vad? Jag var lite nervös och kallsvettig. Men det kändes lugnt ändå. Och avslappnat på nåt sätt. Det ser säkert inte alls likadant ut utan snö. Tänk om jag inte hittar tillbaks till stället där vi hittade dig?
OM du missat läsa vad som hände den 11/3 hittar du det här: Plötsligt hjärtstopp på ett lopp, del 1

    

-Antagligen kommer det ju inte hända någonting. Men ni behöver ju inte ha bråttom med att åka dit igen. Sa läkaren för någon månad sedan.
-Men vadå, kan det hända något? Kan det bli så att han minns nåt?
-Det är väl föga troligt, men det kan såklart hända.
-Men det är nog ganska bra att jag inte minns, säger Patrick. Det känns ju inte som trevliga minnen direkt.
-Nä kanske inte. Men jag vill tillbaks, för att se. Jag vill se bommen ambulansen körde igenom och se om jag får upp några fler minnen.
-Antagligen är hans minnen från händelsen och veckan som följer borta för alltid. Men det är klart ni kan åka dit, men kanske inte idag.

Vi hade väl inte några jättestora förhoppningar, men jag var ändå lite nervös när vi kom dit. Mest för mig egentligen. Vi måste ju ändå komma ihåg att det faktiskt är jag som är traumatiserad. Det är mest mig det är synd om. Faktiskt.

Jag hittade stället där vi hittade dig på en gång och började gå uppför. Lite hjärtklappning fick jag allt, men det var nog för att backen var så brant.

-Men alltså mamma, det är skittråkigt att gå här. Jättetråkigt. Kan vi inte bara ååååååka hem? Nu?
-Men det är ju jättespännande, tänk om pappa kommer ihåg allt nu?
-Mamma, det är jättetråkigt. Jag orkar inte gå här. Maaaaamma!!
-Vi köper glass sen. Det blir väl gott?
-Jag vill inte ha glass. Ååååh varför följde jag med för?
-Vi ska bara lite högre upp, där liiite längre upp hittade de pappa.
-Okejdå.

Patrick kände knappt igen sig. Eller jo, vi hade ju varit här och tränat, och sprungit tjurruset nyss, men inte loppet på snö, det minns han inte. Han minns inget om stora hinder och plank som skulle klättras över. Inte heller att vi parkerade på campingen, att starten låg där och att vi hämtade nummerlapparna där borta, han minns inget.
-Nä, jag håller med, det här var ju ett jättedumt ställe att kollapsa på, det var ju jäkligt brant. Ojoj. Konstigt.
-Du låg här bredvid pisten mot skogen och skotern kom där och ambulanspersonalen stod här och sen gled du typ hit och sen fick dom upp dig på båren och sen sjönk de djupt ner i snön när de skulle bära båren och dig över snön till skotern som stod där borta på den hårt packade snön i pisten. Jag pekar och försöker återge. Snön i nerfarten är kvar, men i sidospåren där vi står, där är det barmark. Det var ju en massa snö och jäkligt isigt sist. Och det stod staket mot pisten, det var svårt att komma upp till den och skotern. Vi fick rycka ut stolparna för att få över dig. Det var brant och halt och du var livlös och tung.

Besöket var väldigt känslomässigt neutralt ändå, tom bommen som ambulansen kört igenom var lagad.
En massa cyklister åkte liften uppför backen i solskenet och vi blev lite sugna på att testa cx-lederna och downhill snart. Det kändes lite kul och hoppfullt ändå. Snart ska vi ut och cykla tillsammans.
Men idag gick vi bara upp och ner i en för dig helt random skidbacke, helt utan gemensamma minnen.

Nästa del på detta tema: Semestern är inställd

Se alla avsnitt med hjärtstoppstema

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.