För två månader sedan

En tillbakablick till den dagen för 9 veckor sedan, som blev den längsta i mitt liv. Det är ju skitkonstigt att den värsta veckan i mitt liv, kan du inte dela med mig. Vi delar ju allt annars. 
Är det två månader man sörjer och sen går tillbaks till livet?
Hur är det efter ett nästan trauma? När går man tillbaks till verkligheten igen då?

Det är idag 63 dagar sedan, som jag nästan förlorade min man. Idag är han på bio med en kompis och barnen är på sina rum och jag sitter i soffan och skriver. Allt är ju som vanligt. Har det verkligen hänt?
När jag är ensam kommer det tillbaka. Den där känslan, från den där hemska första kvällen på IVA, de håller på med din PCI eller röntgen eller fan vet jag. Du är inte här iaf och jag har inte sett dig sen vi kom in. Jag väntar och väntar. Och väntar. Min mobil har slut på batteri och sjuksköterskan säger att det är ju tur att jag kan din kod, så jag åtminstone har en mobil som funkar.
-Jo jag har alla koder till allt. Så att jag kan göra stickprover, jag drar på munnen. Den här diskussionen brukar vi ha, jag och Patrick.
-Har du nåt att dölja eller?
-Nä, vadå litar du inte på mig?
-Nä det är klart jag inte gör, tror du jag är dum i huvudet eller?
-Men!
-Men vadå! Hit med din mobil!
Och så hittar jag alltid nåt som jag kan fråga om. Och så passar jag på att ändra mitt namn i dina kontakter till världens snyggaste fru eller nåt sånt.
-Men vem fan är Lena? Och varför undrar hon om du har tid för en fika imorgon?
-Men åh vad du är jobbig! Det är en kollega.
-Är hon ful?
-Ja jätteful. Och otrevlig.
Okejdå. Jag hittar aldrig nåt intressant. Och då brukar jag tänka att han är en jävel på att dölja grejer. Fuck vad störd jag är, jag inser ju det.

På IVA varar minuterna väldigt länge och tillslut ville de ha tillbaka sköterskan som barnvaktar mig, till den andra avdelningen. Hon hörde ju liksom inte till IVA och det fanns tillräckligt med folk här. Allt var ju vardag för dom. Och det är klart jag kunde ju också vända mig till någon annan. Någon ny person där på avdelningen. OM det skulle vara nåt. Ja som vadå? Vad skulle det kunna vara? Att min man höll på att dö? Att jag inte vet vart han är? Att jag var kissnödig? Att släkten inte fattade att det var allvarligt? Att jag inte fattade nåt? Att jag behövde ladda mobilen? Jag behövde faktiskt väldigt mycket ladda mobilen. Ja det kan jag gå och fråga om. Mobilen var ju min enda kontakt med den verkliga världen. Med livet. Mitt enda sätt att nå de som fanns på riktigt. För här inne visste man inte vilka som levde eller var döda. Eller när folk skulle dö. För det var därför folk låg här, det var stor risk. Sjuksköterskan fixade en laddare åt mig. Sin egen privata, som han vill få tillbaks när han går hem om några timmar. Jaja. Såklart. Jag måste bara nå folket ett tag.

Sen tycker jag att jag hör din röst.
-Jag tänker gå nu. Säger du rakt ut i luften, där på IVA. Du ser pigg och glad ut, inte alls sådär blekt blågrå-aktig och småtjock som du var i backen. Men vad gör du uppe?
-Va? Vad säger du?
-Min hjärna. Den är så skadad, det kommer inte bli bra, det kommer inte bli lätt. Du skakar på huvudet. Du har hår på huvudet, vad konstigt. Hur länge har vi varit här egentligen? Eller är du död redan?
-Va nej, din hjärna är inte skadad. De har lagt den på is, du kommer bli bra. Jag skiter i vilket. Du går tillbaks, jag vill inte höra något annat. Jag vill inte veta av nåt. Nu tänker jag inte prata med dig mer. Vi ses när du vaknar.
Jag rycker till. Din mobil surrar i min hand. Jag håller den hårt. Och så rullar dom äntligen in dig. Allt har gått bra och du är stabil. Jag säger ingenting. Inte till nån.
Och min mobil har fortfarande inte laddning.

Jag i backen, den där dagen för 2 månader sedan.

 

Epilog: Patrick blev en dryg vecka senare helt friskförklarad av hjärnskaderehab-teamet, se inlägget här. Inga restriktioner överhuvudtaget, inga rehabiliteringsbesök till någon arbetsterapeut och läkarna är glad. Allt väl. Hjärnan är ok. Tacksam. <3

6 Replies to “För två månader sedan”

  1. Jag tänker att det är så tunt, linjen som skiljer en vanlig dag från en katastrofdag. Och det ligger i sakens natur att katastrofer inträffar oväntat. Slår till och slår ner en. På ett konstigt sätt är det rentav nästan bra, för eftersom man inte inser vidden av det som kan hända, eller är på väg att hända, kanske man inte blir lika paralyserad. Chocken kommer först efteråt. Det verkar vara så för många människor. Om det stämmer, kanske det är en del av vår skyddsmekanism, något som hjälper oss att hantera det akuta.
    Det som kommer efteråt, i de fall det blev ett nära-ögat, är sedan desto tuffare att hantera. Att försöka balansera behovet av att förstå, att bearbeta, och att jonglera livsvardagen sätter verkligen ens förmåga på prov. Det som finns kvar är det allra värdefullaste, och något som i all sin skörhet samtidigt blir så viktigt att värna om.
    Tror jag.

  2. Tror att det är klokt att skriva om det traumatiska. Eller att på något vis ändå dela det.

    Sorg är en process. Frågorna är olika i alla olika delar av den processen. Jag förlorade min flickvän för 24 år sedan och har fortfarande frågor. Men på andra vis och med andra känslor än i början, efter några månader, efter ett år, efter fem och så vidare i tidsförloppet. Idag är allt lugnt, men inte heeeelt läkt.
    Jag tror på att respektera din sorg och prata om den i någon form, även om du denna gång inte förlorade din man, väckte det säkert en massa inuti. Formulerandet (prata, skriva, gråta eller hur det nu är) hjälper.

    1. Ja. Precis så. Genom mitt skrivande (som för andra kanske är matlagande, målande, yoga, whatever) får jag syn på mig själv, mina tankar och känslor, och därmed ”terapeuter och coachar” jag mig själv på något vis. Och så har det varit för mig i olika traumatiska faser i livet, men tack vare dagligt bloggande sedan 4 år tillbaka, skriver jag ju även ”om det vanliga” och får syn på mig själv även i det, så klart.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.