Ut och springa i snöstorm? Är du galen?

Det är inte jag som ska ut i snöstormen. Det är därför det är galet.

Det är bra med nya rutiner, säger du. Jag säger ingenting. Det borde inte vara så svårt, fortsätter du. Man borde få till ett pass. Skogen här bakom huset är bra.
Jag fortsätter att säga ingenting. Du är ju både morgon- och kvällstrött. Det har ju inte blivit bättre efter olyckan direkt. Men jag säger inget.
Du börjar ta fram dina löparskor. Dom du köpte efter sommaren, när jag hade fått 500 kr rabatt för att jag prenumererar på löpartidningen. Du har aldrig läst den. Skorna ligger fortfarande i kartongen. Nu står dom vid sängen.
Smart ändå, att ställa dom där. Men jag säger inget.

När väckarklockan ringer stänger du av den. Efter ett tag sparkar jag till dig.
Du grymtar.
Jag sparkar.
Du stönar.
Jag sparkar, försiktigt förstås, du går ju på blodförtunnande medel och sånt.
Du säger sluta.
Jag säger, kom igen.
Du somnar om.
Jag sparkar.
Du säger, har du sett hur det ser ut ute?
Jag säger att du ska sluta gnälla och ta pannlampan.
Det är inte mörkt, säger du, och att de lovat sol.
Jag öppnar ögonen. Det snöar.
Skitsamma, säger jag. Ut med dig.
Men inser att det nog är lite tufft med nya rutiner när det är snöstorm ute.
Jag vill säga, ligg kvar, det kommer fler morgnar. Jag vill säga, skitockså, det var otur och vad synd. Jag vill krypa närmare. Krama din sömnvarma kropp.
Men jag gör det inte. Jag vill egentligen inte att du ska träna innan jobbet. Den tiden är min. Jag bara utnyttjar inte den just nu. Men nån gång i framtiden vill jag kanske ha tillbaks min träning på morgnarna. Men är det försent då? Då har du redan tagit den.
Du kan ju följa med, sa du. Nej, sa jag bara. Jag sa inte att jag inte vill se dig springa i skogen. Jag vill inte det. Varken i mitt huvud eller i verkligheten. Inte nu. Inte ännu. Inte i snöstorm.
Så jag gör ingenting tills min väckarklocka ringer. Då stänger jag av den. Jag snoozar.
Då går du upp och drar på dig löpartights och nya superskorna.
Ska du springa iaf? Säger jag.
Du svarar ingenting.
Jag hör dörren. Hunden ligger kvar hos mig i sängen. Hon tiggde inte ens om att få följa med. Hon visste ju inte att du skulle till skogen. Ingen visste. Kanske inte ens du.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.