Vad kul att du mår så jävla bra då, verkligen. Kul för dig.

Så du mår ju bra nu, typ som om inget har hänt. Du har aldrig tränat så mycket som nu. Och så har du gått ner i vikt och allt. Men vad kul att du mår så jäkla bra, verkligen. Kan du dela med dig lite av det där ”må bra” eller tog du allt?

-Nu kommer jag ställa en lite klurig fråga till dig, Patrick, säger hjärtsjuksköterskan på efterbesöket. OM du skulle skatta hur du mår mellan 1-100, där 100 är så bra du kan må, var skulle du då lägga dig?
-85-90 typ.
-Va? Nä, mår du så bra? Men hur kan du må så bra? Hur menar du nu? säger jag.
-Ja om man skulle fråga dig samma fråga, hur skulle du då svara? frågar hon mig.
-Ja typ 60. Högst. Va fan, hur kan du må 90 liksom? Mår du sådär skitbra? Men hur mådde du innan då?
-Samma, tror jag.
-Ok. Jävla skit. Jag mår mer åt hälften, mitten bra typ.
-Har du någon att prata med? undrar sköterskan.
-Ja jo, jag går ju på KBT.

Måttlig depression. Med underliggande utmattning. Psykologen ser allvarligt på mig.
-Vad är måttligt liksom, typ lagom? undrar jag
-Medelsvår.
-Ok, måttlig lät bättre, mer hanterbart på nåt sätt.
-Det är inte konstigt att du är trött, du vågar slappna av nu och då blir kroppen trött.
-Fast jag trodde det var över nu. Allt var typ sjungande fjärilar på sommaräng och som vanligt, bara bättre.
-Nähä du. Det är nu det börjar. Det är nu du kan bearbeta det som hänt. Att han faktiskt nästan dog. Jag tror inte du har förstått det riktigt än.

Inte? Men va fan. Det var ju Patrick som skulle kunna bli deprimerad, inte JAG! Jag har ju inte varit med om nåt. Jag håller på här och är traumatiserad över nån jävla nästan händelse. Han dog ju bara nästan. Han är ju för fan alldeles jättelevande. Jag orkar inte! Jag borde ju sjunga! Eller dansa. Eller nåt. Eller?
Kan jag inte bara vara som vanligt och läsa massa studier, skriva uppsats, gå ut och jogga och vara glad? Nä nu ska jag tydligen vara sådär trött och sådär inte glad och må sådär skittråkigt. Apbajsskit.
Ok. Det är väl inte konstigt, egentligen. Jag får tårar i ögonen. Han dog ju nästan och här går jag omkring och tror att livet är som vanligt. Han dog nästan. Mina barns pappa dog nästan.
-Men vad händer med dom där den anhöriga faktiskt dör? Vad gör dom?
-Det är mycket känslor. Ilska brukar vara stort och sorg och det som kommer upp bearbetas. Men det behöver du ju inte fundera på nu.
-Kan man inte bara glömma?
-Så småningom kommer minnena inte vara lika tydliga.
-Närdå liksom?

Man måste ut och röra på sig om man är deprimerad, det vet ju alla. Motion är bättre än psykofarmaka, ja fast jag kan ju såklart också gärna få sån.
-Ibland kan man behöva en knuff för att komma igång. Hur mycket tränar du?
-Skriv ett träningsprogram åt mig, då tränar jag. Det hade varit nåt! Haha.
-Vad är kvalitetsträning för dig?
-Det ska vara kul, äventyr, pirr, tekniskt utmanade, känna mig levande, ensamtid, energi… Tidigare tänkte jag nog mer på att bli bättre, men det känns ju inte så viktigt nu.
-Det viktigaste just nu är ju att du kommer ut. Ok, vad gör du då om du ska uppleva äventyr tex?
-Testa nåt nytt kanske.
-Som vadå?
-Vet inte, paddel-tennis?
-Ok, varför det?
-Det är skitpopulärt i Australien.
-Ok, varför är det viktigt?
-Då kanske det är kul.
-Finns det något annat du tänker på?
-Mountainbike?
-Det har du gjort förut? Då ta vi det, det blir enklare.
-Jag vill cykla fornstigen.
-När kan du göra det?
-På torsdag?
-Ok, skriv det på tors i din kalender. Och jag tycker du ska cykla ensam om det går.
-Jo går, går det väl?
-Ja jag tror det blir bättre för dig. Du måste våga vara själv. Du är inte han. Ta med mobilen ifall du får punktering.
-Jag behöver ingen hjälp om jag får punka!
-Men du fattar vad jag menar.
Och så fortsätter det tills jag har mitt nya träningsprogram. Det är ju nåt helt annat än det jag brukar skriva åt mig själv.
Det är mer som så: yoga på onsdag, mtb på torsdag, spring med hunden på fre, soma move på lördag och gå snabba promenader på söndag, hundspring också på måndag, sen utvärderar vi hur det gick.
Och sen ska jag äta nåt onyttigt. Baka kladdkaka med lite socker i, (jag brukar baka utan socker och de jag bjuder den på brukar tycka att den är ganska äcklig, tror du att jag bryr mig? HA!).
-Men alltså äter jag för nyttigt?
-Ja, det blir inte bra just nu. Så pommes frites och kladdkaka med socker och ut i skogen med dig!
Jag fick inte heller sova på dagen, måste gå upp samma tid varje dag och sova en halvtimme mer än vanligt på natten.
Jahapp. Skittråkigt.
Kanske borde man testa paddel ändå?

För fler delar:

Se alla avsnitt med hjärtstoppstema

Bild från i somras, då min största lycka var en ny All Mountain MTB.

9 Replies to “Vad kul att du mår så jävla bra då, verkligen. Kul för dig.”

  1. Du verkar ha en bra coach som får dig på andra tankar. Det är inte lätt att vara snäll mot sig själv. Det låter som du är det mer mot andra än mot dig själv. Förlåt dig själv för att det är jobbigt. Det är som det som det ska vara och sörj klart.

  2. Människor. e bra och de mindre bra. Eller som Banksy säger: ”Lägg ingen tid på de som du förlorar energi på”. För dåligt eller bra mår vi alla. Att umgås med de som känner en väl och uppskattar en brukar vara en god medicin för mig

  3. Alla dessa borden och måsten och skullen…

    Jag borde ju vara glad!
    Jag måste ju känna tacksamhet och sjunga av glädje!
    osv…

    Varför det? Liksom. Varför borde du eller måste du det ena eller det andra? Du tänker det du tänker och känner det du känner. Till trots för alla borden och måsten!

    1. Jo du har rätt, jag borde inte tänka att jag borde vara glad..släppa kraven lite. Tack för din kommentar. ?

  4. Från en som både ”nästan” förlorat en familjemedlem och förlorat en familjemedlem så kan jag säga att de där ”nästan” är i stort sett lika illa. De äter upp en innifrån, tänk om-tankarna gnager i huvudet, de finns ingen konkret sorg att ta på, för inget hände ju? När någon dör så blir de punkt. Slut. Där o då. De där ”vad hade jag kunnat gjort annorlunda”-tankarna får man aldrig svar på. När någon ”nästan” dör får du en chans till. Du behöver inte fundera på vad du hade kunnat göra, sagt jag älskar dig en gång till, skapa fler minnen, för du kan fortfarande göra de! De i sin tur skapar en känsla av att man borde vara tacksam. Jag var inte tacksam där o då, jag vart arg. Arg för att jag hamnat i en situation jag inte bett om, med känslor jag inte ville ha. Idag,9 år senare, är jag tacksam. ?

  5. skönt att du har nån att prata med! Att ni kan hitta nya vägar för dig att prova. Hoppas du snart känner att ork o glädje kommer tillbaka.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.