Vasaloppet 2015, let the hungergames begin

Det gäller bara att överleva och inte komma bland dom sista till kontrollen, dom sista klarar inte repet och klarar man inte repet är man ute. Då får man inte vara med och leka längre. 

– Let the hungergames begin. Tänker jag.
Jag är lågoddsaren som startar längst bak i ledet. Den som ingen bryr sig om, den som ingen kommer filma, den som antagligen kommer att bryta.
Till det kommer att jag är rejält försenad till start. Alltså inte typ sist, utan verkligen SIST. Allra jävla sist. Alla andra har åkt iväg. Siste man ut. Det är jag. 15 800 skidlöpare framför mig. Jamen tack för kaffet. 
Så där ja. TRE personer bakom mig, typ. Tur man är bra på att trängas. 

 

Men det var ju ingen fara egentligen. Alla stod ju liksom bara där och väntade, när jag kom fram till backen. 

 

Den berömda 4 km långa backen som inleder Vasaloppet. Ingenting avgörs i backen.
Det tog 2h till Smågan. 10 km. Jävla skit. 2h, det går tom sämre än förra året. Det är rejält kört. Det kommer aldrig gå. Kanske lika bra att skita i det här. Har jag inte lite ont någonstans?

Men efter Smågan kommer pistmaskinen och gör 2 nya spår. Helt underbart. Man kunde staka och åka framåt eller diagonala och glida. Vilken skillnad. Det kändes nästan som om jag hade lite teknik, långt där inne.

Alla åkte nu på två spår. Hela tiden. Inte bara när det kom en liten sjö som dränkte alla spåren.

Det såg väldigt städat ut. Som om nån hade sopat ihop alla trötta skidlöpare och sagt till oss att nu skärper ni er och åker skidor på riktigt! Det ser nästan ut som om vi hade lite disciplin även såhär långt bak i ledet. 

Det var en bra strategi av vasloppsarrangörerna att hämta oss på detta sättet. Många fler hade nog brutit annars.
Mångsbodarna kom och gick hyfsat smärtfritt (förutom tiden, en sårad självkänsla (”jag är verkligen världens sämsta skidlöpare på riktigt”) och blöta fötter). I Risberg (station nr 3) toa och valla om. Blåbärssoppa x 2 och vatten. Jag äter typ en halv snickers på varje station och hatar snickers redan nu.
De första rejäla nerförsbackarna kommer. jag klarar mig precis.
Hittar tuggummi under skidan. Får inte loss det. Blir kladdig om handskarna. Men skit!
Tuggummit och allt grus i världen fick följa med hem. 
På en stor skärm i Evertsberg (kontroll nr 4) står det: antal passerade 12 850, kvar i spåret 256. Jag kan inte räkna ut hur många procent det är. Men väldigt liten andel. Hur många har brutit? Ingen vet.
Och sen deklarerade dom högt och ljudligt: ”till er som kommer in nu, ni behöver nog tänka på att öka farten ordentligt om ni ska hinna till Oxberg före repet. Det kanske är lika bra att ta brytningen redan nu. Vi har bussar med kanelbullar och varm choklad som går till Mora. Varför ha det så kämpigt? När man kan ha det mysigt i brytbussen?”
I helvete heller! Nu ska ni få se på fan! Jag ska ta den där kontrollen i Oxberg också om det nu blir det sista jag gör. Sådetså! Slänger muggen med blåbär på en stackars funktionär (det är därför dom har förkläden) och ger mig av.
Nämen NEJ!! Fanfanfanfan. Jag vill åka inte åka här. Hatar skidor. Jag vill ta bussen!!! Kan man vända?
Det är så jäkla många backar att jag börjar grina. Det finns ju sedan länge inga spår, men först nu blev det jobbigt på riktigt. Inte nån liten fjuttebacke där man ser början och slut, utan en lång böljande störtloppsbacke, med pölar och pucklar i is. Jag vill kräkas.
Jag väntar sväljer. Åker. Plogar. Är så jävla rädd. Fastnar, byter spår, vinglar, kissar på mig en skvätt men står på benen. Nån ramlar, jag väjer undan och in i vattnet. Skönt. Det bromsar farten. Hyperventilerar. Shitfan. Oxberg kan dra åt helvete! Jag skiter i det här!
Det står funktionärer i de värsta backarna. Dom pekar vilka spår som håller och ropar: akta er för vattnet där nere, det är ännu djupare!
Han framför mig hörde inte, eller så kunde han inte svenska. Men han fick renare skidor iaf. Och rena pjäxor och fick bort leran på vaderna. Lyckost han.
Jag tänker inte åka en meter till. Jag hatar att åka vattenrutschkana, speciellt när man har skidor på fötterna. Och vad gör alla människor här som står bredvid spåret? Kul om jag ramlar? Ni kan fan dra åt helvete allihopa!!
-Lite sportdryck? Gubben tittar på mig med vädjande ögon. Jag torkar ögonen med min snoriga, blöta handflata och tar en klunk från flaskan. Äter en halv snickers. Andas. Ok. Skärp dig nu. Spänner på skidorna igen. Alla dom där andra tanterna och gubbarna glider ju ner. Jag har ändå inget glid. Det kommer gå sakta. Jag klarar det! Heja mig. Lutar mig framåt, styr med knän och fötter. Baaaaalans. Sätter mig på huk. Desto närmare marken desto bättre. Slappnar av.
Det går så äckligt fort och låter så underligt när man kör på isen. Ritschritsch-swisch. Vinden torkar mina kinder och jag är på g. Nu jävlar, hinner jag tänka, innan jag ser nästa backe. Här är det inte bara en funktionär, utan även en skoter-ambulans.
-är det här värsta backen eller?
-nä den kommer längre fram efter (och sen sa han ju nåt ställe som jag inte vet vart det är eller vad det hette)
Nä men dra mig baklänges. Dra åt fucking helvete. Det finns alltså värre backar än den de har en ambulans i. Kul. Nämen på riktigt, det ä fan inte kul.
Jag åker puckelpist på is. Det går inte att stanna. Det går inte att svänga. Det går alldeles för fort. Slappna av, balans. Vikten på ett ben. Gråter när jag är nere. Folk applåderar och hejar.
Men jag kommer inte hinna före repet i Oxberg. FY FAN VAD SKÖNT!!!
Längtar efter att få byta strumpor. Snart ser jag Oxberg. 
Jag ser repet i luften. Han håller i det. I slow motion sänker han det. Jag skriker VÄNTA!! Jag kommer!! (Vad fan var det jag sa precis? Är jag galen??)
Jag kryper under repet och gubben skrattar, jaja du får välan åka vidare. 
Jag gråter en skvätt. Vet inte om det är av glädje eller frustration. Är jag dum i huvudet på riktigt? Va? En snickers, 2 blåbär och vatten.
Mot Hökberg!! Tjohoo!! 
Det går lite upp och lite ner. En till gråtbacke, men nu börjar de värsta backarna vara över och det hade nästan kännts lite kul, om det inte hade gjort så förbannat ont överallt. Mest ont gör fötterna, tårna och ljumskarna. Minst ont gör det att staka. Det är nog därför proffsen stakar, hinner jag klura ut, för att de inte vill ha så ont. 
Men Hökberg borde ju fet-skita sig med tiden. Njuter av sista biten nu. Upp, ner, upp, ner. 
Vet ni? Det gör mig ingenting alls med uppförsbackarna, ingenting! Om det inte hade kommit så många nerför efter uppför, hade jag kunnat köra uppför hela loppet. Hela jävla loppet! 
Helt tomt på bilar i Hökberg. Jaja de har väl åkt hem allihop och stängt igen, tänker jag, innan jag hör speakern: välkommen till Hökberg! Vi drar repet nu, alla på upploppet kommer att klara sig! 
-Är det vi som är på upploppet? frågar grabben i graven bredvid. 
-Vet inte, staka för in i helvete!!
Vi klarade oss precis.
men va faaaan! Jag som bara ville kissa och byta strumpor. 
-jamen kissa hinner du, vi stänger utfarten först om några minuter. Men strumporna kan jag nog inte hjälpa dig med. 
Kissar och gråter. Äter snickers och tre muggar blåbär. Inga bilar fick åka upp här, alla skulle fastna i ler-sörjan som råder på parkeringsplatsen.
Mot Eldris och sista kontrollen. Det börjar skymma. 
Jag orkar inte tänka eller vara rädd för nån enda jävla backejävel till. Jag skiter i det här! Hoppas jag bryter nåt så jag får åka skoter hem. 
Ingen i spåret orkar prata med mig. 
Det börjar bli allt mörkare. Hur ska det här gå?  
Men där står dom!! Mitt i spåret och delar ut pannlampor!! Tjohooo!

 

Jag ska fan ta och köra om varenda jävel
med pannlampa! Jag ska vara försten med pannlampa i Eldris! 
Och jävlar vad fort det gick. Eller ja ”fort” kanske var lite att ta i. Fortare än alla andra halvdöa skidlöpare i mörkret. 
Jag har sparat en bar med kanelbullesmak i min midjeväska till Eldris där dom har kaffe. Då kan jag dricka kaffe och äta kanelbulle-bar. Och äntligen ta den jävla bussen. 
Jag kommer till Eldris och det är fest och marschaller. 
Inget jävla rep i sikte och kaffet är kallt. 
Men inget kan förstöra mitt humör nu. 
Skitsamma, det är lite beach-feeling över is-kaffe.
Jag kommer liksom klara Vasaloppet 2015. Har ju en nästan lika kass tid som förra året, lika bra jag dricker lite kaffe till och pratar med folk runtomkring. Jaga repet är äntligen förbi. Jag är fri. Ingen tid att passa. 
Lite nöjd ändå att jag står här efter 81km av århundradets sämsta före med en pannlampa och drygt 11h innanför västen. Full utdelning. 
Måltid: 12:09 Exakt 20 min bättre än förra året. 
Och vet ni vad? Nästa år kommer jag att åka två öppet spår. För att jag är ju dum i huvudet på riktigt.
Epilog:
-Om nån säger: det går inte att åka längdskidor på sjön, det är alldeles för mycket vatten på isen. ÅK PÅ SJÖN!
-Om det finns några isiga backar i närheten, be någon spola lite vatten samtidigt som du tar dig ner på längdskidor.
– Om nån säger, spåren är nästan borta och alldeles för blöta. Tro inte på dom. Det går säkert att åka i dom ändå.
– Jag ska hitta på en ny sport, swim-ski.
-Säsongen är INTE över förstäns efter Vasaloppet.
-Resten av familjen (och fb) är tyvärr måttligt intresserade att diskutera huruvida dina blåa tånaglar kommer att ramla av trots att du punkterat dom.

7 Replies to “Vasaloppet 2015, let the hungergames begin”

  1. haha, jo 13.40 hade jag ju inte ens kommit fram till Evertsberg.. Ja nästa gång får du ta det lite lugnt, så det hinner bli jobbigt på riktigt, rekommenderas ;). Bra jobbat!

  2. Jättebra skrivet! Vilken prestation och pannben! Jag tyckte det var tufft från led 3, men att vara i Mora vid 13.40 står sig slätt jämfört med din prestation! Tack för underhållande läsning!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.