Womens health half marathon 2014

Helt plötsligt älskar jag pärlor. Jag måste absolut ha det där armbandet. Det enda beviset att jag gjorde det. Det enda beviset jag kan ha på mig jämt. Eller ja, nästan iaf.

Vem går omkring med en medalj anyway?
Min längsta löptur före loppet? 11km.
– Kan du springa en mil, kan du springa 2.
Ok. Det stämde ju iofs.
Det fanns farthållare, alltså personer som håller jämn fart under hela loppet som man kan springa jämnsides med. Perfekt för mig som inte äger någon löparklocka eller har någon som helst känsla för fart och tid.
Men jag hade nog lätt struntat i farthållerskan om jag inte sprungit med en kompis *tack Susanne*. Jag hade bara som mål att komma i mål. Det var ju ett skitmål. Då kan man ju likagärna promenera. Typ. Maxtiden var 2:45h, farthållerskan (den långsammaste) höll 2:29h dvs 7min/km.
Det var lungt i typ 1,5h sen var det en plåga. Ont i lår. Ont i höft. Skavsår under armarna. Och visst kändes det i knäet? Och under fötterna.
Det gäller ju att avgöra om det gjorde “normalt” ont eller om det gjorde “dags-å-bryta” ont. Nej, det gjorde nog bara “du-borde-definitivt-träna-lår-mer” ont. Så man mådde som man förtjänar.
Undrar om man hade plågats mindre om man sprungit snabbare? Man hade ju plågats kortare tid. Eller sprungit in i väggen och inte orkat hela vägen.
Med upprepad övning kommer erfarenhet. Och då kommer jag att veta.
Inför Göteborgsvarvet om tre veckor gäller följande: träna lår (som fan, fast inte för mycket), skaffa ett linne utan sömmar under armarna, spring 3 mil/vecka, testa om jag kan springa på buljong. Serverar dom buljong på varvet? *kolla upp det
Starten.
Bansträckningen, 2 varv, typ samma som tjejmilen fast åt andra hållet.
 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.