Får man ångra sin hund?

Jag som trodde vi kommit på rätt köl. Som om vi hamnat åt rätt håll. Snart skulle du vara så lydig. Och snäll. Du skulle lugna ner dig ännu mera.
Det här är det svåraste jag har skrivit på länge och ni som läst här tidigare vet att jag skrivit om riktigt svåra saker.
Min bäste vän måste flytta hemifrån. Det känns som en del av mig går sönder.
Det går inte längre.
Jag kan inte längre hålla koll på henne hela tiden. Inomhus. Barnen har kompisar över. Vi har gäster ibland. Jag trodde att det var en fas. Något som vi skulle träna bort eller som skulle ge sig med tiden. Nu har det gått två år. Dom säger att den här rasen lugnar ner sig vid tre eller fyra, eller inte alls. Jag kan inte vänta längre.

Att lämna bort sin hund, sånt finns ju inte. Det är sånt som andra gör. Jag skulle aldrig kunna..men så står jag här. Ensam med hunden. Ingen vill ut och gå med henne. Det var ju meningen att hon skulle vara familjens, inte bara min.

Det går inte. Även om jag skulle vilja.

Du är för stökig, får för lite stimulans. Du öppnar alla dörrar. Ut genom fönstret, om vi glömt att stänga. Hoppar över alla staketet. Du hoppar över bilen om jag ber dig. När det kommer folk måste jag ge alla stränga instruktioner. Man får inte gå fram till hunden. Men jag är inte rädd. Det spelar ingen roll, du får inte gå fram till hunden. Lovar du att inte gå fram till hunden! Jag vill så gärna klappa henne, kan jag inte få klappa henne snälla Chaly?
Nej.
Hon vill ju hälsa på mig, låt henne få hälsa. Stackars hund.

Och sen alla jävla råd.

Så mycket tid som jag har lagt på att träna. Så många kurser, så många tränare. En del har varnat mig, sagt att det där blir mycket jobb. Men ingen sa att det var omöjligt. Så jag antog utmaningen.
Men nu ger jag upp. Det var omöjligt. För mig.

Sen gråter jag och tänker på de gånger du hoppat upp i min säng, när Patrick är bortrest, så att jag kan sova. Eller då när han låg på sjukhuset och du gosade in din nos i mitt rödgråtna ansikte. Eller när jag kommer hem och du blir så glad så glad. Du studsar upp och ner, hoppar jämfota, kastar dig mot mig så jag tappar balansen. Eller när du kryper ihop och viftar försynt på svansen efter att du stulit något från spisen och du vet precis, att det fick man inte, men det var ju så gott, så gott.

Eller när du var så jäkla duktig på hundkursen att tränaren blev alldeles lyrisk.

Jag är skyldig dig så mycket och nu ligger du i hallen och ser ledsen ut. Du lyfter inte ens på huvudet. Du vet precis. Jag sviker dig.
Du fattar inte att man inte fick bita grannens katt. Du fattar inte att man inte får bita våra vänner. Du förstår nog inte riktigt vad som är problemet.
Och jag tror inte längre att det är bäst för dig hos oss. Jag skäms för att jag tror att du får det bättre hos nån annan, att nån annan skulle klara av dig bättre, ha ett liv som passar dig bättre än vad jag gör. Det känns så jävla svårt. Jag skäms för att jag inte orkar.
Jag skäms för att säga det, men det går inte längre.

När jag jobbar ligger du och chillar vid mina fötter, så fort jag reser mig går du med mig till köket och är glad och uppmärksam och beredd på vilket jobb som helst. Och det smärtar mig att vi inte ska göra något mer spännande än att hämta kaffe, den här gången heller.

OM jag fick önska, så skulle våra timmeslånga promenader i skogen vara tillräckligt för dig. Våra joggingturer och dina simpass i sjön. Den träningen som jag kan och behärskar, skulle vara nog. De kurser som vi gått tillräckligt utmanande. Men så är det inte och jag kan inte ge dig det du behöver. Helvete. Jag gillar det aktiva. Jag gillar dig. Jag gillar att du inte kan sitta still, att du vill saker, att du får ut mig i skogen, fast jag inte känner för det. Jag blir bättre, när du är med mig.

Vad ska jag göra nu. En familj utan djur, det är ingen riktig familj.
Juni vill ha en hamster eller en ökenråtta, om vi blir av med hunden. Det är inget riktigt djur, säger jag. Du är elak säger hon. Och hon lär få som hon vill. Det får hon alltid.

Du pratar med mig när du vill nåt. Snackar, puttar, buffar. Du är kommunikativ och gullig. Jag ser på dina ögon att du säger något.
Jag vill så gärna förstå vad.
Ibland så gör jag det.
Nu kommer du inte fram till mig längre när jag gråter. Jag gråter hela tiden, när jag tänker på dig, du är säkert less på mig nu.
Lika bra att du far.
Älskade hund.

Sökes: Hundvan människa, som bor utan barn och katter. Vana av raserna Malinois och/eller Rottweiler. Hon behöver få komma till någon som kan ge henne den tid och stimulans som hon förtjänar. Hon älskar att jobba, träna och få uppgifter. Hon tycker allt är roligt (spår, lydnad, rally, drag etc) och är jätterolig att hålla på med, har mycket driv och är med på allt. Har för mycket vakt, är inte tillgänglig för främmande. Är dock extremt lojal och gosig med familjen. Hon är 72 cm mankhöjd och väger kring 45 kg. Omplaceringen kan gärna ske framåt augusti, då hon nog kommer trivas att vara ute och vandra med mig i fjällen i juli. Jag berättar gärna mer. Skicka gärna DM eller mail. Se även här i bloggen under kategori hunden.

Sprid gärna.

Se till att inte missa nya inlägg, gilla mig på Facebook
[efb_likebox fanpage_url=https://www.facebook.com/www.chaly.se/] [wdi_feed id=”2″]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.