Girls Swimcamp

Simning bara för tjejer

Ett intensivt läger av Girls Wellness Academy med två eldsjälar. 
”Bara tjejer! Varför då?
– För de allra flesta tjejer är helhet viktigare än detaljer-balans.
– En tjejs livscykel är fundamentalt annorlunda än en killes.
– Vi tjejer har ofta mer potential än vi får fram.
– Tjejer behöver ett tryggt rum där träningsupplevelsen och helheten är större än kraven och prestationsförväntningarna.
– Tjejers välmående, styrka och självkänsla behöver en livslång boost.”
http://www.girlswellnessacademy.se/#!kontakt/c203u
Stina Albhin och Emma Igelström
Jag är trött. Övertrött. Skönt, osminkad trött. Vi har ju iochförsig fått lära oss att du inte får vara fulast om du inte är bäst i Sveriges elitlag i simning (den som vinner får inte sminka sig på prispallen), men jag bara orkar inte försöka. Ska liksom bara sitta på ett fult tåg i många timmar och vänta på ankomsten. Jag är sjukt nöjd och känner mig bäst. ”Du har så jäkla grymt mycket utvecklingspotential” sa Emma Igelström till mig. Vilken grej. Jag ska liksom bli ännu bättre.

Valhallabadet i Göteborg

 
Rörlighet i höfterna är minst lika viktig som rörligheten i axlarna när det kommer till simning. ”För att minska din fart med hälften, måste du öka din styrka 8 ggn, eftersom det är svårt, är det smartaste att slipa på tekniken eftersom en ökad musklmassa kan göra att du sjunker.” Emma förklarar basic simteknik. ”Avslappning, horisontellt läge och strömlinjeform. Det är det här som är simning. Enkelt va?”
När Emma simmade i eliten tränade hon bara simning. Inget annat.
6h/v spenderades på olika flytövningar i vattnet. What? Jag menar, jag har liksom inte försökt att flyta på vattnet sen jag var liten. Så vi fick flyta, alltså bara raktuppochner ligga och flyta i vattnet. Och skovla, med armarna framför huvudet, med armarna i höjd med axlarna och med armarna i midjehöjd. Underarmarna värkte.

Lite yoga hann vi med också. Rörlighet är en stor del i simningen. 

 
Det viktigaste är det som händer under vattnet, därför förespråkar Emma fortfarande S-draget. ”desto längre du är under vattnet, desto bättre”.
Jag skulle minska antalet armtag, för att hinna med HELA armtaget och inte sluta mitti och lägga tid på att typ snärta handen bakåt in mot magen och ur vattnet. SPL (stroke per length) räknades ut genom att man tar poolens längd och delar med måttet man får fram när man mäter fingertopp till fingertopp. Så 50m / 184 (jag är ju en lång jävel) =0,27, dvs 27 armtag på 50m. Där har jag ju liiiite att jobba på. Sänka nacken. Lång, stel och rak. Rotera med hela kroppen och snärta till det sista med arm och höft.
Tror det gick snabbare. Fick bättre takt liksom, men har ju som vanligt ingen klocka. Glöm inte hjärtat när ni tränar och då syftade Emma inte på pulsen. ”Känslan är viktig och ofta underskattad. Men ni ska också älska det. Det ska vara kul.”
Vi var bara tjejer och de svagare simmarna uppskattade detta väldigt mycket. Många hade nog aldrig tagit steget att komma annars. Men inga speciella frågor kom upp och inga specifika ”kvinno-ämnen” avhandlades.

Förutom förstås Emmas mycket gripande föredrag om en simmerskas med och motgångar, och om vad det innebär att vara världsbäst när man bara är 14 år. Naket, utlämnande och ärligt. Tror inte ett öga var torrt. Får man vara missnöjd som världsmästare? Får man känna sig värdelös när man är bäst? Bortskämd och otacksam vill man ju inte vara. Vem pratar man med när de mentala coacherna jobbar med prestationsförbättring och inte med självkänslan. Depressionen tar ett mörkt, hårt grepp om våran landslagsstjärna och man vill bara sträcka ut en hand.

Emmas simning utvecklades inte från det att hon var 14 och världsmästare, tills det hon fyllde 20. Innan hon fyllt 21 bestämde hon sig för att lägga ner. Så blev det inte. Ett halvår senare slog hon sitt första världsrekord och åren som följde vann hon allt hon ställde upp i.
3 år senare hängde hon baddräkten på tork för gott. Panikångesten var ett faktum, det hela gick inte längre.
Emma längtade till ett vanligt svenssonliv och att bara få sitta i kassan på Ica, utan krav, med en underbar fritid. Ni vet den där känslan. Vi skrattade igenkännande. Jovisst önskade vi allihopa det ibland. Man är avundsjuk på folk som är nöjda med det lilla. Men ingen av oss här inne, handen på hjärtat, ingen av oss som gillar triathlon, som satsar en helg på sin simning, som söker utmaningar, ingen av oss skulle varit kvar mer än 2 veckor i kassan på Ica.
Man måste hitta en balans mellan ångesten och paniken. Och det är det som knyter oss samman. Det är det som är varje kvinnas kamp. Att känna att man räcker till. Att få känna sig nöjd med sig själv och att få vara fulast utan att vara bäst.
Sund, stolt och stark.
Tack för en underbar helg!
Girlpower

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.