Patrick cyklar. Livet efter hjärtstoppet.

-Så, Patrick, då är det bara att börja trampa. Var 4,5:e min så höjer jag med 25 watt och så trampar du på tills du nåt 17 på Borgskalan.
-Va? Ska vi vara här i evigheter eller? säger jag
-Ja det kan ju ta lite tid om man är van att träna. Du ska hålla 60 i kadens ungefär.
-Han är inte så van att träna, men han har grymma lår, 60 känns ju lite sakta?
-Det är standardiserade tester det här.
Fysioterapeuten tar blodtryck och puls varannan minut och håller koll på syremättnaden. Patrick är tillbaks på Danderyds sjukhus för att testcykla. Det var en månad sedan han fick sin hjärtinfarkt, så nu ska hjärtat vara läkt. Vi har tid för ultraljud längre fram och det känns ju sådär att de la cykeltestet före ultraljudet.
Fysio-kvinnan ökar med 25 watt var 4,5:e minut och det händer absolut ingenting. Det här är ju skittråkigt. Patrick ska uppskatta hur trött han är och han är inte det minsta trött. Jävla envis, det är vad han är! Han borde få gå kurs i hur man håller igen, i hur man inte tar ut sig själv och hur man lyssnar på kroppen. Men pyttsan, här ska han träna så att han stupar, eller åtminstone kommer upp i 17 på Borg-skalan. Så hyffsat jobbigt men inte max.
Borg börjar på 6 och slutar på 20, där 19-20 är skitmycketmycket ansträngande och 17-18 är nästan lika ansträngande. Det är upplevd ansträngning, något helt nytt för Patrick, som heller aldrig har gjort ett maxpulstest eller sett en Borgskala tidigare. Borg uppskattade att man vid 17 ungefär kommer upp i 80% av maxpuls. Men då var förutsättningarna att man visste hur 20 känns och att man var ärlig. Ingen av dom kvalitéerna har Patrick tyvärr.
Sen har han en skala till som gäller andning och bröstsmärta, som går mellan 0-10. Jag tänker att ifall han överhuvudtaget visar någon som helst liten gnutta till bröstsmärta, får han läggas in och frysas ner igen. Punkt slut. Här skattas inte nåt sånt.

-Hur andfådd är du nu? Frågar fysioterapeuten.
-Inte så värst, flåsar du.
-Inte så värst, HA!
-Det är Patricks upplevelse vi är ute efter här. Säger fysion till mig
-Ja men då får vi väl sitta här tills han ramlar av cykeln då. Har ni hjärtstartare här på avdelningen eller?
Jag fattar inte att du som inte ens gillar att träna ändå får den där killer-looken i ansiktet och sen kör du. Whats up with that liksom? Är du egentligen nån hemlig agent eller vad? Ja det var kanske därför du fick hjärtstopp, nån fiende försökte mörda dig!
-Men nu är han ju lite svettig åtminstone! Vad har han för puls?
-67 och 125 watt.
-67? Det var ju för fan mindre än hans vilopuls!
-Glöm det, jag har fått en elit-vilopuls nu på 45. Jag har blivit supertränad sen jag låg på sjukhuset.
Ja just det, du var ju med i det där hemliga spionprogrammet där de tok-tränade dig medans du sov, så att du är stridsredo så fort du vaknade.
Ja eller så fick du en massa betablockerare och ACE hämmare.
-Man kanske måste anpassa hans medicin?
-Nä han får gå på känsla helt enkelt. Säger fysion.
Jag skrattade rätt ut. Hon är ju rolig ju.
-Har ni kurser för sånt också? Hur man känner efter?
-Nä men, du kan inte tänka på pulszoner nu. De kommer inte att stämma. Han får känna när han är tillräckligt andfådd helt enkelt.
-Ok, men jag kommer att ta ut hans nya pulszoner, så att jag vet när jag ska bromsa han.
Jag vet kontrollfreaks-varning på mig. Men han lyssnar ju inte.
-Nu börjar det bli lite jobbigt. Säger du.
-Men halleluja! Säger jag och kollar pulsen. 110. fuck.
-Är hon alltid sådär? Frågar fysion.
-Nu är hon ju snäll ju. Säger du.
-Vad skattar du på skalan nudå? Säger fysion.
-12.
-12??? Wtf. Säger jag. Tycker nog att han är på 17 nu.
Men ja ok, jag vet det är hans upplevelse som gäller, även om den är fel. HELFEL!! Så det så. Han har ingen aning. Kan dom inte se det? Jag är tyst och tar lite kort. Det här måste ju förevigas.
Din puls när du kliver av, alltså vid ansträngning 17 är bara 124.
124!!! Det är ju för fan inte ens joggingtempo, det är gå! GÅ!
-Han ska ligga ungefär 30 slag under maxpuls, 220 minus ålder är 180, så 150 skulle vara rimligt.
-Han borde få en arbetspuls på minst 140. Snälla? Vi behöver höja pulsen på karln. Han kommer ju inte kunna hålla på nåt länge på 124 väl? Kan han springa en mil med den pulsen? När får han syrebrist och dör vid den pulsen?
-Nä det gör han ju inte. Säger fysion.
-Det har ju hänt ju. Försöker jag.
-Ni får ta det med doktorn, det är ju för att skydda hjärtat.
Patrick får också göra styrketester. Enbens-tåhävningar och hantellyft med rak arm neråt till rakt ut i axelhöjd. Det är också jättetrist att titta på.

Men mitt upp i alltihopa känner jag att jag ler. Du cyklar faktiskt. Och det riktigt hårt på 200 watt. Det är inte dåligt för en kille som precis legat i respirator och för två veckor sedan knappt kunde kissa själv. Det är inte dåligt. Du blev svettig och röd och inget hjärta stannade. Inte ett enda. Du kände inget. Bara i låren. Och låren är ju fan skitsamma. Verkligen, skit i låren liksom.
Jag ler, jag planerar cykelsemestern i huvudet, kollar på idrefjäll på mobilen, om min favvostuga är ledig i sommar. Det var den inte, fan också, typiskt. Men vi får väl ta och köpa en stuga. Vilken bra idé! Så får det bli. Vi kan ju cykla nu ju! Och jag vill lära mig snowboard! Eller är det för farligt?
-Kom nu! Ropar du. Nu går vi och äter sushi!
Och vi går och äter och jag ler och är inte det minsta orolig. Konstig känsla.

Nästa del på samma tema: Mitt liv andras träning

 

Se alla avsnitt med hjärtstoppstema

One Reply to “Patrick cyklar. Livet efter hjärtstoppet.”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.