Att bita ångesten i svansen, del 1

-Klart du ska springa, det tycker jag.
-What?
Jag trodde typ han skulle säga att det är kanske lite för tidigt, att jag borde vänta lite till. Att jag ju fortfarande är mitt i krisen och så. Att jag kan hamna i psykos. Eller bränna sönder min hjärna. Eller få en hjärtattack av ångesten som jag kommer få vid start. Jag kommer också allmänt ramla ihop lite då och då av utmattning för att jag är så jävla otränad. Det är inte bra för dig. Spring inte. Men så sa han ju inte alls. Skitkonstigt.
-Du är inte han. Du är inte en sån som inte lyssnar på kroppen. Det får stå för honom. Du är inte en sån. Du tar tag i saker. Du sa upp dig från jobbet, du började plugga, du fixade med företagen när det gick sämre. Du lyssnar inåt och du gör det. Varför skulle du nu efter allt som har hänt helt plötsligt inte lyssna på kroppen? Du kommer vara extra noga nu, om jag skulle gissa. Och det är klart, jag gissar bara, hejvilt. Men varför skulle det inte funka?
-För att jag är dum i huvudet.
-Ja såklart kommer du få lite ångest och så, men det gör liksom inget. Det går över. Du överlever det. Det är klart du ska springa.
-Fast det är inte så skönt att springa med ångest. Hela magen bubblar omkring och knyter sig liksom.
-Schysst psykolog du har, eller hur? Spring och få lite ångest…haha
-Ok. Men det kan inte hända nåt mer, typ att jag får panik.
-Det kommer säkert kännas lite obehagligt men du kommer märka att det inte är så farligt.
Inte så farligt? Men herregud, han vet ju ingenting! Jag har ju panikattacker och gud och dess moster och jag vet allt och jag kommer ju kräkas.
-Brukar du kräkas på lopp?
-Nja, inte helt vanligt kanske.
-Jag tror det kan vara bra för dig, du lyssnar på kroppen, du lyssnar liksom, du är inte din man. Jag vet ju inte hur du tränar, men jag kan tänka mig att du är likadan där, åtminstone kommer du vara det nu…..eller hur?
-Jo, jag hör dig.
-Det är ju mycket en social grej för dig också har jag förstått. Och träffa kompisar är säkert skönt.
-Men alltså jag hatar människor.
-Haha, nej det gör du inte.
-Joho. Tänk om någon ramlar ihop? Och jag har ingen hjärtstartare.
-Du måste sluta ha katastroftankar. Du kommer inte kunna förbereda dig för allt och rädda alla. Det är inte ditt ansvar ifall någon ramlar ihop. Du kanske inte ens kan hjälpa till, för du kanske blir helt lamslagen.
-Ok. Nu känns det ju mycket bättre.
-Jag tycker du ska springa på lördag. Ta det bara lugnt och ha roligt. På riktigt, det kommer att gå bra.
-När jag sprungit lite med hunden har det känts jättejobbigt och jättekräksigt i magen, ja du vet.
-Men det var ingen fara med dig, eller hur?
-Nä kanske inte. Men det var lite synd om mig. Varför är det aldrig synd om mig liksom.
-Det är bara att ta tjuren vid hornen och utsätta dig för det. Vi kommer gå igenom dina livsmål, din värderingar nästa gång. Vad har du för värderingar när det gäller sömn, mat och motion?
-Sömn är för veklingar, mat är ett nödvändigt ont och motion ska genomlidas.
-Du får som läxa att hitta nya värderingar. Eller jag skulle vilja säga kvalitéer. Tex du tränar för att få ensamtid, naturupplevelse och kanske lite adrenalin. Det är kvalitet. Nu hittar jag på, du får komma på egna saker.
-Men just nu är det så mycket adrenalin, att jag gillar inte det.
-Du har säkert tidigare tränat för adrenalinet, men som sagt det är läxan. Fundera på kvalitéer.
-Men alltså jag har inga skor.
-Vad?
-Jag kan inte springa på lördag utan bra skor. Det kommer ju göra skitont i fötterna.
-Jag tror att du kan springa i dom där.
Han pekar på mina Adidas boost.
Jävla idiot han har ju ingen aning. Jag tänker inte springa nåt. Springa i mina gamla joggingskor liksom. Ha! Och sen utsätta mig för panik. Jo tjena. Och sen ska jag tycka att det var bra gjort. Jag stressade ju nästan inte alls sönder min hjärna. Hur ska jag veta det efteråt liksom? Då är jag bara dum i huvudet och fattar inget för att hjärnan är sönder.
Men ändå ett litet hopp tändes. Det kanske kan funka? Jag smsar kompisen som föreslagit att vi skulle dela på halvmaran och köra stafett. Hon skulle ta 12km och jag 9.
-9km kan ju vem som helst, springa när som helst. Du är tillräckligt tränad.
-Jo kanske det, så är det nog, haha. Sa jag.
Direkt efter KBTn går jag in på Intersport.
-Jag behöver asfaltsskor.
-Ok, hur långt springer du ungefär?
-Några halvmaror lär det ju bli.
-Oj ja då rekommenderar jag vår ultramarathonsko.
Det lät lite najs. Ultramarathonsko. Den bästa skon på marknaden. Den dyraste modellen dom har. Jag tar dom.

Testspringer lite lätt inför loppet imorgon

 

4 reaktioner på ”Att bita ångesten i svansen, del 1

  • 4 juni, 2017 kl. 12:55
    Permalink

    ”Sömn är för veklingar, mat är ett nödvändigt ont och motion ska genomlidas.”

    Hur gick det – kom du på några andra värderingar än dessa (som förresten fick mig att skratta rakt ut!)?

    Svara
    • 4 juni, 2017 kl. 19:50
      Permalink

      Jag jobbar på det! Återkommer! ?

      Svara
    • 22 april, 2017 kl. 06:43
      Permalink

      Fick man inte säga tack? ?

      Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.