Torsdag 19/1- 2017
kvarvarande sträcka:
Simning: 0 km
cykling: 120 km
Löpning: 25,3 km
Nu händer det, nu har jag tränat för mycket, har för mycket stress och har säkert ätit alldeles lite. Nu händer det där som alla pratar om, det där som man inte vill ska hända. Det där när man bara är så jävla aptrött att inget hjälper, man kan inte ens sova. Jag vaknar konstant denna natt och jag har ont i lederna och kramp i magen. Kräksjuk? Helt slutkörd? Övertränad? Influensa? Utbränd? Tankarna snurrar. Jag borde nog inte träna. Någonsin mer. Jag är ju så jävla kass, jag hatar min blogg och min insta och jag tänker aldrig mer skriva nåt någonsin mer. Inte ens nåt jävla sms. Jag är helt svettig och kläderna är plaskvåta. Jag har såklart inga rena kläder till hands och jag gråter för tandkrämen är så jävla äcklig. Vem fan köpte den liksom. Jag tittar på klockan, 03.14, det är ju inte alls dags att borsta tänderna. Jag är svettig och helt slut och så jävla kass. Fan också. Min Ironman kommer också gå åt helvete. Jag måste sova. Tjena.
Så sov nudå för fan! Bara jag somnar är det ingen fara längre. Sov! Nu! Helvete!
Klockan ringer, kaffet slår inte in. Och inget annan önskan heller. Jag gråter för att P ska åka på konferens och lämna mig själv hemma med gnälliga barn och att jag får inte simma imorgon. Jag går ner i det där äckliga hålet av självömkan och stressar upp mig kring att det är så jävla stökigt hemma och ingen hjälper till och sen kommer DEN lättnaden. Jag skrattar nästan åt mig själv. Shitfan det var ju bara mensen. Den kom igen alltså. Hur länge ska man dras med den liksom? Den ger mig stryk varje gång. Som om jag gått in i en vägg med huvudet. Bang. Krasch. Skittrött. Det kommer kännas bättre imorgon. Jag vet. Imorgon känner jag mig inte längre som en glömd, utbränd baddräkt som hänger och droppar i simhallen. Imorgon återvänder östrogenet och livet.
Men idag är det sol. Och cykling på schemat. Men det blir ingen cykling idag. Jag gillar ju inte att följa schema. Det är liksom det mest meningslösa som finns. Alltså att följa nåt som inte funkar, bara för att man eller i de flesta fall nån annan, för oftast ganska länge sedan, trodde att det där passet ska vara det bästa för kroppen just idag. My as.
Fast nu följer jag ju inte ens nåt planerat schema, utan mer mina spontana infall. Samesame, but different. Men iaf, ingen cykling. Och ändå DEN ångesten över att inte cykla.
På kvällen ger jag mig ut. I pannlampans sken och med hög musik i lurarna kommer jag igång och joggar bort krampen i magen.
Löpning 5 km, och det får räcka för idag.
