Hur hjälper du till på bästa sätt när någon i din närhet råkar ut för ett trauma? (Trauma innebär, plötslig chockartad händelse.) Oftast har du kontakt med den närmast anhöriga, speciellt om det är så illa att den drabbade ligger i respirator.
Först och främst: Var lyhörd! Lyssna!
Min man fick ett plötsligt hjärtstopp på ett motionslopp i mars 2017. Läs allt om det här.
Fem saker du bör göra:
1. Hör av dig! Fråga vad som har hänt. Fråga den anhöriga hur hen mår. Ifrågasätt inte svaret. Det är så jävla onödigt.
2. Kör till sjukhuset. Ta med mat, kakor, frukt, proteinshake. Vadsomhelst och lämna där.
3. Åk dit sitt där, man behöver inte prata. Men gråt inte hela tiden, den anhöriga ska inte behöva ta hand om dig också. Be hellre den anhöriga att gå ut, säg: “Ta en lite luft! Jag sitter här så länge.”
4. Fråga om hen behöver något tex: deo, handkräm, nya kläder, en laddsladd, tidning, bok.
5. Föreslå konkreta saker du kan hjälpa till med: hämta barnen, laga mat, gå med hunden, fixa saker där hemma.
Fem saker du bör undvika:
1. Säg inte hela tiden att “allt är sån tur” och “åh du måste vara så tacksam nu.” Man vet själv inte vad man ska tänka. Allt är ju så konstigt. Otur att han ligger här, tur att han inte är död. Eller är han typ död? Man vet ingenting. Det kommer gå över, man kommer bli tacksam. Sen.
2. Säg inte ”jamen idag har jag inte tid att komma förbi, för jag ska ju på ….(random superkul grej)”. Att man hellre har roligt än åker till sjukhus, är ju naturligt, men ganska taskigt att säga till den som sitter där. Ljug fram nåt bättre om du inte vill komma.
3. Trivialisera inte. Tyck inte att det inte verkar vara så farligt.
4. Säg inte “säg till om du behöver nåt”, ”det är bara att höra av sig” även om det kanske känns så. Det finns inget utrymme för att hjälpa dig att komma på vad du skulle kunna göra för att du skulle må bättre i den här situationen. OM du faktiskt vill hjälpa till, skriv inte så, se ovan exempel.
5. Ge inte en massa råd. Lyssna och bekräfta. Även om det är elfte gången vederbörande säger samma sak.
Man vet själv inte riktigt vad man behöver som anhörig för att överleva det här, man kanske aldrig varit med om nåt liknande.
Det enda jag kunde tänka på var att jag ville ha hjälp med städning och att rensa ut hemma. Jag ville äntligen få bort saker, få klart saker, renovera, fixa. ”Livet är för kort för att vi ska ha en ful soffa, trasig matta, etc” Men det var ju inget livsnödvändigt. inget man kunde be nån fixa.
Har du glada nyheter? Vänta med dom. Jag hade extremt svårt att ens gratta folk på födelsedagen på Facebook. När jag själv fyllde år, 5-6 månader efter händelsen, kunde jag inte ens tacka eller läsa kommentarerna som andra skrev till mig.
Sällskap var trevligt att få på sjukhuset. En promenad, en kaffe, en lunch, det var guld värt. Så tack ni som kom förbi!
Jag hade inte ätit om min svägerska inte kommit med mat. Hon kom varje dag. “Hej, jag sitter i väntrummet med maten. Jag har inte bråttom.”
Personer som kommer för min skull, såna som inte vill titta på honom. Det uppskattades.
Och att prata om nåt annat. Om jeans eller jobb. Vad som helst.
Jag kunde inte åka därifrån. Jag kände mig bara meningsfull och levande när jag var där hos honom. Jag hade sån grym ångest när jag var hemma. Bara gråt och hjärtslag och svårt att andas.
Sen mindes han inte heller vad som hände på sjukhuset och personalen har många patienter.
Jag ville ha koll och kontroll. Jag ville inte missa något väsentligt som hade med honom att göra.
Jag ville se om folk som kände honom skulle säga att de tyckte han var bättre eller sämre eller likadan som igår. “Nej, du inbillar dig inte. Ja, han är faktiskt lite bättre.” Och “Det är faktiskt synd om dig. Också!”
Man tänker inte klart. Hjärnan blir först extremt vaken, man tar in allt och suger åt sig av alla läkartermer, mediciner och vad som ska hända nu. Processen för att bearbeta börjar långt efter att den drabbade kommer hem. Det är här nån gång som folk börjar andas ut, eftersom HAN är frisk och börjat jobba. Kom inte här och säg, åh vad skönt att det är över och oj vilken tur han har haft. Som anhörig får man ofta symtom som när man är utbränd, deprimerad, lider av PTSD och har generellt ångestsyndrom samtidigt. Fråga hur den anhöriga mår, fråga om hon vill gå en promenad. Promenader hjälper mer än man tror. Fortsätt vara en vän. Fortsätt att höra av dig. Tänk inte: Nu har hen inte hört av sig på ett tag, då är allt ok.
Men framförallt: Fortsätt höra av dig, även om du inte får nåt svar. Håll kontakten.
Du som är i den här situationen som anhörig: Känslorna är upp och ner. Man känner sig anklagande och arg. Taskig och arrogant, när man känner att det var hans fel, när man känner att man själv är den som är drabbad. Det är helt normalt!
Man hamnar i ett sorgstadium, man upplever samma symtom och går igenom samma känslor som när en anhörig dör. Bara den här gången, istället för att få tid att sörja, måste du hela tiden vara på helspänn, eftersom det närsomhelst kan ske igen. Det är större risk att få ett till hjärtstopp, om man redan har haft ett hjärtstopp. Det tar ett tag innan man fattar att han överlevt, oavsett vad alla andra säger.
Har du några tips och råd till den som vill hjälpa till? Skriv gärna nedan.