Att fjällvandra med (större) barn, mot Kebnekaise del 2.

Att vandra med barn (9, 10, 14 år) som helst vill spela dator, en följetong, Fortsättning mot Kebnekaise. Jag måste hitta på ett nytt ord för gnäll. Nåt som betyder nåt mycket värre. 

Tidigare delar: del 1. del 2. del 3

-Kan jag få en godis?
-Nä.
-Men bara en godis…Mamma!!
-Nä.
-Men varför inte? Jag vill ha en godis.
-Nä, varför ska du ha godis hela tiden?
-För att det är tråkigt här.
-Det är inte alls tråkigt här.
-Jo det är det.
-Det är inte bra att äta godis när man har tråkigt, då kommer du ju även som vuxen att äta godis när du har tråkigt.
-Jaha. Och vad gör det då?
-Det är inte bra.
-Ok. Men om jag lovar att inte äta godis som vuxen, kan jag få en godis nudå?
-Nä.
-Men mamma! Varför inte?
-Vi är ute och vandrar i facking norraste Sverige. Vi har knappt gått 2 km och det är skitlångt kvar och det är ju jättesynd om allt godis är slut innan vi är framme.
-Men mamma, du svorde.
-Skiter väl jag i.
-Är det jättelångt kvar?
-Nänänä, jag menade inte jättelångt.
-Men om det inte är så långt kvar, kan jag väl få en godis. Bara EN godis!! Mamma!!
-Men va fan! Jag har ju sagt nej. Njut av naturen och ät mygg eller nåt.
-Men varför kan jag inte få en godis mamma?
-Men jag har ju sagt varför!
-Men jag kommer inte ihåg. En godis bara.
-Men åh vad du tjatar! Kan vi inte prata om nåt annat.
-Jag kan bara tänka på godis, mamma. En bara..
-Men nä.
-Men jag lovar att inte tjata om jag får en endaste.
-Du kommer inte få någon godis överhuvudtaget om du fortsätter tjata.
-Snälla, mamma!
-Ok, vafan. ta hela skiten så är det slut! Här sktisamma. Jag skiter i vilket!
-Men mamma, de där vill jag inte ha, jag vill ha rosa.
-Men skitpådig jävla ungjävel, sa jag förstås inte utan: Då blir det inget godis.
-Men åh mamma, det var ju fel godis, jag hatar gula godisar…
-Pappa har säkert rosa godis. Gå till honom!
-Men han är så långt bort, jag orkar inte.
-Patrick! Vänta! Din dotter vill prata med dig!!

-Mina fötter! AJAJAJAJAJ! Dom gör skiiiitont! Mamma!
Tur man har tre barn. Alltid nån som gnäller.
-Gå till pappa!
-Men mamma, det gör såååå ont!
-Ok, ska vi ta paus?
-Det kommer inte hjälpa, mina fötter gör sååååå ont!!
-Ok, vad vill du göra då?
-Men jag vet inte. Det gör bara skitont!
-Har du skavsår?
-Jag vet inte!
-Ska vi gå till en bäck och doppa fötterna?
-Jag tänker inte doppa några fötter någonstans!
-Va? Men varför inte då?
-För fötterna gör skitont. Hur långt är det kvar?
-Inte så långt. (vi har gått 4 km)
-Men hur långt exakt?
-Nä lagom långt.
-Men mamma!
-Ok, vi får ta en paus, så får jag kolla om du har skavsår.
-Nej!
-Vadå nej?
-Jag vill bara komma fram.
-Men..
-Nu! Jag vill vara framme nuuuuhuhu!
-Nä det går fortare om man inte har ont i fötterna ju och det kanske går att hjälpa med plåster, så det inte blir värre!
Paus! NU!
Inga skavsår, bara ont. Skitskor, skitockså. Jag sätter på plåster ändå.
Vi går vidare.
-När är vi framme?
-OM en stund.
-Men när?
-Om några kilometrar.
-Va? OM några kilometrar? What? Jag orkar inte!!
-Men sluta nu, det är inte så långt kvar.
-Hur långt, mamma?
-Lagom långt.
Viskar till Patrick, vi kanske måste tälta här nånstans, om han har så ont i fötterna..
Vi måste ha nära till vatten, så att vi kan dricka och laga mat.
-Jag vill inte tälta här! säger det äldsta barnet.
-Va? vad är det för fel?
-Jag vill gå till Kebnekaise nu!
-Va? Varför har du så bråttom dit?
-För att det är dit vi ska. Jag vill inte slösa nån tid här!
-Men det går inte, småbarnen orkar inte.
-Men det skiter väl jag i. Vi kan lämna dom här. Dom är bara sådär jättejobbiga ändå.
-Gå med pappa och hämta vatten därborta, så väntar vi här så länge. Men oj vad mycket mygg du har på ryggen.
-Aa, skit också! Jag vill inte tälta här.
Helt plötsligt var det arga mygg överallt. De utländska turisterna som vi mötte nyss, hade myggnäts-keps. De såg ju för roliga ut och vi skrattade. Skulle kunna döda för en sån där asful keps nu.
-Bara vi får upp en eld vid tältet så kommer det bli mindre mygg.
-Ok mamma. Whatever you say. Jag hatar mygg.
-Men jag lovar, myggor gillar inte eld.
-Jag vill bara lägga mig i tältet nu. Så att det blir morgon och vi kan gå vidare. Myggjävlar.
-Inte svära.
-Men mamma, du svär ju hela tiden.
-Det gör jag ju för fan inte alls det.
-Ha! Det gör du ju visst.

Vi gick förbi sjön Láddjujávri där man kan ta färjan och spara 6 km vandring. kl 18.00 gick sista färjan för dagen.

Jomen här slår vi upp tälten, här i kärret. Det är jättemjukt och fuktigt och massa mygg. Vid elden är det inte heller myggfritt och inte heller om man går ifrån för att kissa. Premiär för tusen myggbett på rumpan. Lite längre bort ser vi några ungdomar som tältar, de skrattar. Va fan har dom så jäkla kul för? Vi har gått 7 km ungefär. 12 km kvar imorgon.

Tältplats i kärret.
En stor del av vägen var stenar, se vänster i bilden.

Frystorkade maten var helt ok och barnen åt massa korv. Sen kryper de ner i sina sovsäckar och fnittrar. De har snott godis. Men sen blir det tyst. Klockan är 21.00. Patrick och jag sitter kvar vid elden.
-Vad gör vi nu liksom?
-Går och lägger oss?
-Är du trött?
-Lite kanske.
-Vi kommer ju vakna klockan skittidigt!
-Jo, men vi kan sitta uppe en stund till.
-Om jag sitter såhär i röken, så är det nästan myggfritt.
-Du kommer dofta mums sen. Haha.
-Barnen, somna ju iaf nu.
-Det gick ju hyffsat idag ändå.
-Haha! Sa jag alldeles för högt. Hoppas dom inte vaknar nu.
Vi går och lägger oss i varsitt tält. Jag och Juni och hunden delar tält och Patrick och grabbarna i det andra. Det är helt ljust och inne i tältet lyser det gult, man sjunker ner i kärret och huvudet sjunker ännu djupare ner och det är nog en jävla sten vid mitt knä och jag hör myggorna utanför tältduken, hunden snarkar och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna somna.

 

Eld och långärmat och mössa i sommarkvällen. Allt för myggen.

6 reaktioner på ”Att fjällvandra med (större) barn, mot Kebnekaise del 2.

  • 23 maj, 2017 kl. 06:42
    Permalink

    Alltså wow, förmågan att hålla humöret uppe trots allt gnällande. Figh five på den.

    Svara
    • 23 maj, 2017 kl. 07:52
      Permalink

      High-five! ✌️

      Svara
  • 23 maj, 2017 kl. 06:42
    Permalink

    Haha…jag vill också fjällvandra. Ni verkar vara en underbar familj. Undrar om jag skulle fixa det med min halvömma fot? Skulle nog gnälla en del som barnen och hellre vilja ligga i en skön säng med iPad och Netflix i högsta hugg.

    Svara
    • 23 maj, 2017 kl. 07:51
      Permalink

      Ja det gäller att man själv är pepp, när alla andra gnäller! ?

      Svara
    • 23 maj, 2017 kl. 10:35
      Permalink

      Håller med Ingela!

      ”Ät mygg!”
      Dagens bästa. Skrattar så jag får magont när jag läser – här har du material till en bok om fjällvandring med familj, lovar det skulle bli en bestseller!

      Svara
      • 23 maj, 2017 kl. 10:40
        Permalink

        Åh tror du? Vilken kul idé! Tack! ?

        Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.