Night trail run mörkt och dant

Lysande dimma, glittrande mossa, glimrande flygfän, vita svampar. I mörkret blir allt svart/vitt, jag lägger till en dos glitter, där har ni min värld. Allt är magiskt det är bara jag och skogen och Enya i hörlurarna. Och massor med pannlampor. Det är trångt, jag höjer musiken. Ett 100-tal löpare och ett gäng orienterare försvinner snabbt i mörkret. 

Man känner inte igen nån.

-susann är du där? 
-ja! 
-killarna?
-skit i dom.
Ja det förstås. Har man inte tränat behöver man inte väntas på. Det finns ju funktionärer som tar hand om dom sista. Hinner jag tänka precis före fallet. Ett sånt där när man glider i gruset och det slinker in barr och stenar i kompressionsstrumporna och knäet blöder. 
Det är mörkt. Alla springer förbi. Susann försvinner. Killarna passerar. 
-neeeeej! Jag springer ikapp och om och trängs. Skitbra. Ser Susann. Nu ligger jag först i vårt lilla gäng igen. Springer fel. Helt åt helvete. Vänder. Ligger sist. 

Springer om. Tappar bort Susann. Tittar efter reflexerna i träden och på marken. Ramlar tungt ner på blödande knä. Främmande bländar mig. 
-allt ok?
-absolut, ljuger jag.
Alla springer vidare. Jag haltar. Jädrans. Springer. Aj. Går. 
Vad vackert det är här. Lysande dimma, glittrande mossa. My ass. Jävla kall dimma och ensam. Enya har slutat låta. Mörkret slukar mig. Undrar om jag ska släcka och bara försvinna ett tag? Nån orienterare rusar förbi. Va fan, är han inne på sitt andra varv eller?
Några springer förbi supersakta. Suuuuupersakta kan jag också springa. Hänger på. Biter ihop. Håller ikapp. De pratar, säger något. En vänder sig mot mig. Jag höjer musiken. Tror dom att jag vill prata, hade dom fel. 
Nu går vi mot mål. 

Det känns inget i muskelbristningen, det var ju mitt mål. Jävla skitmål. 
Marshaller på vägen. Mysigt. Det är nog ganska trevligt ändå. 
Älskar ju mörkret. Man behöver liksom inte vara trevligt när det är mörkt. Ingen kommer ändå känna igen mig igen. Någonsin. 
Kommer in typ 5:a från slutet. Svettig som få. Det gör inte ens ont i knäet. Eller i nån muskelbristning. Yeah. 
Inget att skylla på inför Lidingö nästa helg. 
Nu kör vi!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.