Den bästa löpturen är den odokumenterade. Känslan, vägen, luften, musiken, mörkret, jag. Jag ensam. Jag och vägen. Jag och målet. Ja, ja, jag och hunden och målet och vägen. Ok.
Det går aldrig så bra som när man stänger av runkeeper. Det går aldrig så fort som när man inte tar tid. Och vet ni vad? Det är heller ingen som vet hur långt det gick.
Ingen kan ens se att det är jag.
En runda utan likes och utan kommentarer. En runda bara för mig.
Idag var målet en mil. Bara spring. Spelar ingen roll hur det går eller om jag kräks. (Jag är super-rädd för att kräkas när jag springer så jag tar aldrig i)
Så med fokus på: det spelar ingen roll hur det går, bara spring. Jogga och spring. Ingen klocka. Ingen tid å passa.
Ingen telefon. Ingen kan störa mig. Inga barn som ska ha mat. Inga barn som inte gillar maten. Ingen som klagar på jobbet. Inga mail. Inga samtal. Tid att tänka. Tänka klart tankar. Tid att lyssna på musiken. Tid att sjunga med. Jag vet. Men ingen hör mig i skogen, i mörkret, på den stilla vägen.
Händerna syntes iaf.
Och jag längtar efter nästa runda och få lämna allt annat hemma. Få en lugn minut i bland mina timmar av krav och stress.
Och hur mår man när man fått bestämma själv hur det gick på löprundan?